Han har bott i Italien sedan 1956, men hjärtat är
fortfarande gulsvart. Möt Kurre Hamrin, 82.

text Stefan Holm foto Marcus Ericsson

Lennart ”Nacka” Skoglund växte upp på Katarina Bangata 42 på Södermalm i Stockholm. Inte långt därifrån, på Östgötagatan 20, tillbringade en annan blivande landslagsspelare sina första levnadsår.
– Det är konstigt att två så stora yttrar kunde växa upp i samma område.
Det kanske är något med luften?
– Ja, kanske. Ha, ha, ha.
Så det kunde ha blivit Hammarby för din del också?
– Ja, hade vi blivit kvar på Söder hade jag säkert tagit klubben som är närmast. Det gör ju alla ungdomar.

Det är Kurre Hamrin som minns och skrattar. De senaste rubrikerna har handlat om hans hälsotillstånd, hur han i höstas drabbades av en misstänkt stroke, rasade ihop i en soffa och tillbringade de följande månaderna­ på ett sjukhus i hemstaden Florens.
Nu är han på benen igen, redo att vandra vidare genom tillfälligheternas allé.
– Det är inget större fel. Jag är på god väg att komma i gång med att gå ut och gå och klarar mig med Marianne, säger 82-åringen.
”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin var 1950 klubbkamrater i AIK, men den senare tog aldrig vägen via Hammarby.

Flyttade in nära Råsunda

När han var fyra år fick hans mor, Elna, jobb som sjuksköterska på Statens bakterio­logiska laboratorium i Solna och flyttlasset gick till en lägenhet vid Rudsjögatan, inte långt från Råsunda. Kurre, som började ­spela fotboll i Huvudsta IS, hittade snart till nationalarenan och var en av pojkarna som ­tryckte sig intill en vuxen biljettinnehavare och plankade in genom karusellgrindarna.

Pappa Karl, som själv spelade fotboll och hade matcher och träningar med Maria Sportklubb att tänka på, hade sällan tid att göra honom sällskap. Det försvagar inte hans gulsvarta minnesbilder.
– Jag minns när jag som liten pojke tittade på matcherna på Råsunda. En av de roligaste­ var när AIK spelade 7–7 mot ett engelskt lag – efter att ha legat under med 1–7.

Kurre var elva år då, när AIK den 7 juni 1946 svarade för en av fotbollshistoriens märkligaste och mäktigaste upphämtningar mot Charlton. AIK blev tidigt hans favoritlag, men att han själv skulle spela för Solna-klubben var ingen självklarhet. Hans far tyckte att han skulle stanna i Råsunda IS, men vintern 1949 medförde nya tillfällig­heter. En strejkande kung Bore såg till att Hamrin hamnade i AIK.
– Det var en så dålig vinter i Sverige att det varken fanns snö eller is. Vi brukade spela ishockey och bandy under sportlovet, men då kunde vi inte göra det. I stället arrangerade AIK och Dagens Nyheter en skolturnering
i fotboll på Stadshagens IP. AIK skulle ta hand om pojkarna med störst möjligheter och jag blev uttagen till en liten turnering i Köpenhamn, mot ett danskt och ett norskt lag. Vi vann den och jag gjorde fem mål. ­Pappa ville inte att jag skulle byta klubb, men lovade att jag skulle få en krona för varje mål. När jag kom hem fick jag fem kronor, och det var en stor slant då. Jag brukar säga att det var min första proffspeng.
Vilka var dina förebilder på den tiden, när du smet in på Råsunda?
– (Henry) ”Garvis” Carlsson, som spelade vänsterinner. Jag har ett gott minne av honom och de andra, för jag debuterade som 17-åring och fick spela med dem jag varit och tittat på. (Gustav) ”Gurra” Sjöberg, (Lennart) Askinger, (Ivan) Bodin, (Gösta) ”Pröjsarn” Nilsson, ”Lill-Pröjsarns” (Ulf Nilssons) pappa … (Ingvar) ”Tjotta” Olsson, han som sjöng, var också med. De flesta var 32–33 år när jag debuterade.
Vad minns du av din första A-lagsmatch?
– Det var mot Hammarby. AIK hade vunnit serien (division 2 Nordöstra 1951/1952), ville prova spelare och då fick jag chansen. Efter matchen skrev en av den tidens större journalister i DN: ”Den här lille Hamrin verkar vara snabb och duktig, men han är så ­liten och späd att han nog måste stå på tillväxt i ett par år.” Sex månader senare spelade jag alla matcher, och jag hade turen att inte bli skadad.
Kurre Hamrin, högeryttern, öste in mål för ”Gnaget” och visade med 54 mål på 62 allsvenska matcher att han var för bra för allsvenskan.
Vilket mål kommer du bäst ihåg?
– Ett mål mot IFK Norrköping. Jag gick förbi två, tre spelare i straffområdet, kom ner till kortlinjen och spelade bollen till ”Tjotta” Olsson, som bredsidade in den i öppet mål.

Var det inte roligare att göra målen själv?
– Jo, men jag gjorde ju rätt många ändå. Det, att göra mål och vara inne i gröten, var mitt sätt att spela. Jag hade något snabbare reaktionsförmåga än många andra och fjuttade in bollen med en tåspark. Jag har alltid sagt att bollen ska in mellan stolparna – och det har ingen betydelse hur. Det har gällt ­under hela mitt fotbollsliv, från det att jag var liten tills jag slutade spela i Italien.
Kurre Hamrin gjorde landslagsdebut som 18-åring 1953, då Belgien i VM-kvalet besegrade Sverige med 2–0 på Heyselstadion, och inledde 1956 sitt proffsäventyr i Juventus.
– Det blev många mål i AIK och innan jag skrev på mitt första proffskontrakt gjorde jag fyra mål på Hammarby.
Det är väl det en AIK:are kallar värdig ­avslutning?
– Ja, det kan man väl säga.
Många supportrar håller Kurre Hamrin som den bästa AIK:aren genom alla tider. Det framkom, om inte tidigare, vid millennieskiftet. Hemsidans besökare röstade fram 1900-talets AIK-legendar och mycket riktigt vann den där söderkisen som flyttade norrut vid ­fyra års ålder.
– Det har jag aldrig tänkt på, men det är roligt att bli ihågkommen, ­säger han.
Vilka egenskaper gjorde dig till en legendar, en av de allra största?
– Turen, och mitt spel och sätt att vara spelade in. Det har gjort det hela.
Du är väldigt blygsam.
– Jag tycker inte om att prata om mig själv. Det är lättare för andra.

– De är många, och det är svårt att säga vilka som är bäst. Jag hade så många trevliga lagkamrater. ”Kurre” Leander, tvillingarna Anlert (Björn och Bengt), (Lars) ”Lacke” Hall … På den tiden åkte vi på långresor på höstarna. Det var festligt att komma i väg och kamratskapen blev annorlunda. Vi var i Kina, Korea, Filippinerna och Hongkong och spelade. Sedan, när man kom hem, var det bara att sätta på sig skridskorna, berättar Kurre Hamrin.
Som junior hjälpte han AIK att bli Stockholmsmästare i fotboll, ishockey och bandy, och 1954 fick han spela två matcher med Tre Kronor – mot Kanada.
– Ja, de är uppsatta som A-landskamper. Landslaget var på läger i Grums och skulle spela VM i Stockholm en vecka senare. Ledningen ville inte släppa spelarna, så jag ingick i en AIK-kedja. Det var kul.
Fotbollen var dock alltid nummer ett för Kurre Hamrin, som skulle bli en av de största profilerna i den svenska fotbollshistorien. 1956–1971 var han proffs i Juventus, Padova, Fiorentina, Milan och Napoli och när han avrundade karriären i IFK Stockholm hade han vunnit Europacupen, Cupvinnarcupen och Serie A, svarat för 190 mål på 400 ligamatcher och dribblat Sverige till VM-finalen 1958.

Hur var det att återvända till Råsunda som hyllad landslagsspelare och utlandsproffs? 1957 var du där med Juventus, som körde över AIK med 10–1. Var inte det lite genant att presentera din förra klubb på det sättet?
– Nja, det var inte så farligt. Framåt hade vi ett otroligt bra lag. Vi hade två nya spelare i (John) Charles och (Omar) Sivori och Italiens då bästa spelare i (Giampiero) Boniperti. Då blev det mycket mål. Vi gjorde tio mot AIK och lika många i en annan match mot Öster. Fotbollen var ett liv, en livsstil, och det var roligt varje gång man fick vara med i landslaget. Tyvärr var det några år då utlandsproffsen inte blev uttagna, från det att jag åkte hemifrån till VM 1958. Den regeln – att utlandsproffsen inte fick vara med i svenska landslaget – begriper jag inte än i dag. Var det fult att skriva på ett kontrakt?

Vilket är ditt lyckligaste ögonblick som fotbollsspelare?
– Att komma tvåa i VM var otroligt stort och starkt. Det är mitt största ögonblick. Jag har vunnit en hel del och har ingenting att gräma mig över.
Hur lång tid tog det innan du fick se en repris av ditt klassiska dribblingsmål i semifinalen mot Västtyskland på Ullevi?
– Det tog väl ett par år innan jag fick se det på tv. Det var ju under de första åren tv:n kom in i bilden och matcherna gick inte ­utomlands. Skillnaden är enorm, och nu ­spelar de gärna upp målet inför stora landskamper.
Då tittar du gärna, va?
– Jo. Det är ju mitt mest omtalade mål, det mot Tyskland.

Hur följer du AIK i dag?
– Jag har aldrig tyckt om ”dumburken” men Marianne använder datorn. Spelar AIK kommer hon springande om det blir något mål.
Vad har klubben betytt för dig?
– Inom idrotten – allt. De har alltid varit hyggliga, men jag är inte den som bråkar och klagar. Jag har stöttat AIK på alla de sätt, med saker de vill att jag ska hjälpa till med när jag är hemma på somrarna. Då brukar vi se två, tre matcher, jag och Marianne. Jag har kontakter inom AIK:s ledning och går alltid till kontoret i Solna tre, fyra gånger. Sedan går jag på AIK-ringens möten, första måndagen i månaden.
När kommer du till Sverige nästa gång?
– Jag hoppas att vi kan komma upp till midsommar och stanna i två, tre

månader. Vi har det bra på båda ställena, trivs i både Florens och Stockholm. Vi har en sommarstuga i Åkersberga. Min pappa, ja, hela släkten, kom från Åkersberga. Jag har fortfarande kusiner som bor där.
Kurre Hamrin och hans Marianne har bott i samma lägenhet sedan 1966 och det är där han sitter under intervjun, med telefonen tryckt mot örat. Bostaden i Coverciano-­området har också varit ett hem för AIK. Ja, makarna Hamrin ägde en boxer som fick det namnet.
– Han är inskriven som AIK i ”böckerna” men när vi kallade på honom lät det så dumt, så det blev ”Ajk”.
Du spelade dina sista matcher som 37-åring. Har du aldrig ångrat att du inte satsade på en tränarkarriär?
– Nej. Jag försökte, men det passade inte mig.
Kurre berättar om tiden i Vercelli, en liten stad mellan Milano och Turin. Han kom dit i december 1971 för att ersätta Raffaele Cuscela och blev i mars själv utbytt mot Sergio Bellomo.
– Vercelli låg sist när jag kom dit. Tre ­månader senare var de trea från slutet, men det räckte tydligen inte. En morgon kom presidenten (Gian Aldo Arnaud) och sa till mig att jag inte skulle vara med ­längre. De tyckte inte att det hade blivit någon förbättring. Då ringde jag hem till Marianne: ”Jag får inte vara med längre i Vercelli. Varje gång jag tar ett tränarjobb – ska jag då vänta på att jag inte ska vara med längre?” Nej, då bestämde jag mig för att sluta som tränare.
Blev du förolämpad?
– Nej, nej, nej, men det var inget att ­satsa på.
Har du någon gång blivit erbjuden ­jobbet som tränare i AIK?
– Nej, nej, nej. Däremot fick jag ett erbjudande om att komma tillbaka och spela 1957. Jag var kemigraf och Åhlén & Åkerlund skulle­ hjälpa mig med arbete, men det blev inte av. Barnen gick i skolan och vi bestämde­ oss för att bli kvar i Italien.

Satsat på lampor och möbler

Efter fotbollskarriären började han i stället hjälpa italienska producenter av bland ­annat lampor och möbler att ta sig in på den svenska marknaden. Kurre Hamrin hade gjort sig ett namn, och det var värdefullt.
– Ja, det blev mycket fotboll innan vi pratade affärer. Jag jobbade med en norrman och höll på med det i 20 år, berättar han.
Har du någon favoritspelare i dagens AIK?
– Nä, det kan jag inte säga. Jag ser fot­bollen på avstånd. Förr tyckte jag att det var roligt att titta på Lennart Backman, som var ­duktig. Han kom fram precis efter mig, så vi spelade aldrig ihop.
Så i dag har du bättre koll på Fiorentina?
– Ja, de slog Inter med 5–4 i går och jag undrade om det var sant. Nu har vi slutat gå på fotboll här. De spelar på så tokiga tider i Italien, 20.45 på kvällarna, och kommer man upp i en viss ålder är det svårt att följa matcherna på plats. Jag ser många matcher när jag är i Stockholm i stället. Då får jag en parkeringsplats under läktaren. Det har de inte här. Stadion är så dålig, lika gammal som Råsunda.
AIK spelar numera sina hemmamatcher på Friends Arena. Allvarligt talat, borde inte du stå staty intill Zlatan Ibrahimovic?
– Nej, nej, nej, han är för stor på höjden. Visserligen är jag uppfödd i Solna och har lite närmare på det sättet, men nej, det skulle bli för stor skillnad, säger Kurre Hamrin och skrattar.

Reporter

Fotograf