Han tänkte sluta spela fotboll som 14-åring, men förlängde karriären med en säsong enbart för att kunna säga att han en gång spelat för AIK.
I dag är Johan Mjällby en av de största profilerna någonsin, men han är tveksam till att en dag bli tränare för klubben.
– Jag kommer alltid att tillhöra AIK på något sätt. Men det skulle bli för mycket AIK-hjärta och för lite fotbollshjärna.
TEXT: HENRIK LUNDGREN FOTO: STEFAN JERREVÅNG
Hyllningstifot är ett av de största och vackraste som en allsvensk spelare fått. Den 2 april 2006 var Johan Mjällby tillbaka i AIK, och han hyllades som en kung av Råsundapubliken. En jättelik flagga med
Mjällby som barbröstad viking vecklades ut över hela Norra stå inför premiären mot Gefle. Kärnkraftverket, guldhjälten från 1998, det gigantiska AIK-hjärtat var tillbaka på Råsunda.
Och så tog det slut efter en match.
– Det var ju en liten chansning, och jag var bara tre procent av den gamla Johan Mjällby. Det fanns inget brosk kvar i knät. Stefan Söderberg var ju medveten om det, men AIK var tillbaka i allsvenskan och det var ett relativt ungt lag, så att… det var bara en bonus om jag kunde spela. Men av de 70 minuterna jag spelade i den matchen så var 20 okej, sen var smärtan för hög. Det var dags att sluta, något som jag skulle ha gjort flera år innan. Men det är svårt när huvudet fortfarande säger att du är en fotbollsspelare. Men den matchen, den inramningen. Det var en otrolig avtackning som jag aldrig kommer att glömma.
”AIK var ett enkelt val”
Johan Mjällby är en av de största profilerna i klubbens historia, men AIK-karriären skulle egentligen ha tagit slut redan som tonåring. Trots att han var en lovande anfallare i IK Bele var han ännu bättre i tennis och såg framför sig en helhjärtad satsning på den sporten. AIK-hjärtat gjorde dock att han ville klara av ett klubbyte först.
– Jag ville spela fotboll i ett år till för att kunna säga att jag spelat för AIK.
Som 13-åring hade han anbud från de störreStockholmsklubbarna, men att gå till Djurgården eller Hammarby var aldrig aktuellt.
– Det naturliga hade varit att gå till BP, som var nummer ett i den åldern. Men jag ville ha spelat för AIK, så det var ett enkelt val.
Jag gick från att vara kortvuxen och snabb till långsam och lång. Samtidigt som jag hade ett hemskt humör.”
Det var ingen i Mjällbys barndomshem som var AIK:are eller direkt fotbollsintresserad, så först i förskolan hemma i Järfälla startade hans livslånga kärlek.
– Jag var fem år och började spela fotboll i IK Bele. Mina kompisar hade börjat välja favoritlag, de var AIK:are, hammarbyare eller djurgårdare. Men för mig var det enkelt, jag föll för världens vackraste klubbmärke.
Det var där det började. Ett år i AIK förflöt, och när han fyllde 14 slutade han med fotbollen. Men samtidigt började han växa rejält, vilket inverkade negativt på tenniskarriären.
– Jag gick från att vara kortvuxen och snabb till långsam och lång. Och det visade sig på tennisbanan, samtidigt som jag hade ett hemskt humör. Där passade jag bättre i lagidrott, så efter att jag hållit upp i åtta, nio månader hörde AIK av sig igen, och då valde jag att bara spela fotboll.
Kan inte se sig som AIK-tränare
Ett SM-guld, ett cupguld, en utlandskarriär i Celtic och en massa landskamper senare sitter han i ett rum på Solid Park Arena som tränare för Västerås SK. De svartgula träningskläderna är i dag utbytta mot VSK:s gröna och i stället för matcher på absolut toppnivå får han nu hålla till godo med Team TG och Nyköpings Bis som motståndare. De upprepade knäproblemen gjorde det till slut omöjligt för honom att fortsätta den aktiva karriären och efter att ha varit assisterande manager i Celtic och Bolton blev han i fjol väldigt överraskande tränare för division 1- laget VSK. Klubben kan bli en av Sveriges rikaste den dagen då Victor Nilsson Lindelöf säljs av Benfica, men är i dag mest en slumrande liten förening som fått börja om från början efter misskötsel och ekonomiska problem. Mjällby trivs med livet och rollen, men gör ingen hemlighet av att han inte ser VSK som någon slutstation på tränarkarriären.
Ett logiskt steg vore att gå vidare till klubben i hans hjärta – men det ser han själv som om inte otänkbart så i alla fall mindre troligt. Han är rädd för att AIK-hjärtat ska styra mer än fotbollshjärnan.
– I nuläget kan jag inte se mig själv som AIK-tränare någon gång. Det är fortfarande mycket hjärta, även om jag har mognat i min tränarroll. Men än så länge tycker jag det är skönt att yrkesmässigt inte jobba med AIK. Jag är AIK:are och kommer alltid att vara AIK:are, men jag kan inte gå omkring och tycka att det är ett måste att jag måste jobba för klubben bara därför.
Vad betyder AIK för dig?
– AIK är min pappa, min hemvist. Inget ont om IK Bele, men jag har ändå blivit utbildad som ungdoms- och seniorspelare i AIK.
Efter att ha blivit uppflyttad som lärling 1989 fick han ett A-lagskontrakt 1990. Lönen var högst modest, 1 500 kronor i månaden, som kunde stiga till det dubbla om det blev tillräckligt många segrar på en månad.
– Jag var en egen produkt, så det var för jävla svårt att få några bra pengar när Stefan Söderberg satt där och sa att han bara hade tre glasspinnar. Han ville ge pengarna till spelarna som kom utifrån. Vilket är naturligt, och hans jobb, naturligtvis. Och jag hade ingen agent förrän i början av 1998.
1 500 kronor i månaden. Det är lite skillnad mot i dag.
– Ja, så är det ju. Men det vete fan om de är bättre för den sakens skull. Det är inte pengarna som avgör hur bra man är.
Att få vinna SM-guld med den klubb man tillbringat 15 år med är få förunnat. Mjällby gjorde det två gånger, men vägrar att räkna in den första gången. Under hans tredje säsong som A-lagsspelare vann klubben SM-guld för första gången på 55 år. Men en svår knäskada höll Mjällby borta från spel i ett och ett halvt år och han vägrade att ens röra vid von Rosens pokal.
– Det var oerhört tufft förstås. Jag visste ju inte om jag någonsin skulle få chansen att vinna med AIK igen. Och det var en tuff miljö att gå skadad i, du får sköta dig själv i nästan ett år medan grabbarna är ute och tränar och har kul ihop. På den tiden hade vi inget gym eller träningsanläggning, så jag fick springa omkring mycket på olika rehabcenter runt om i stan. Det är klart att jag gladde mig med spelarna, jag tillhörde ju ändå laget.
Vad sa medspelarna?
– De tyckte väl att jag var larvig. Men jag kände mig inte delaktig alls. Jag fungerar ju så att jag gav mig fan på att jag skulle komma tillbaka och som tur var fick jag ju lyfta den senare i livet.
Guldet nära bli till sand
Den utlovade intervjuhalvtimmen lider mot sitt slut. Mjällby ska förbereda dagens träning med VSK, men när det gyllene året 1998 kommer på tal börjar ögongen glöda. Han skrattar, gestikulerar, minns tillbaka. Ändå var det så nära att guldet blev till fiasko. Med tre omgångar kvar hade AIK allt i egna händer.
Resan hem från Trelleborg var fruktansvärd, man satt där och tänkte att det fan är helt sjukt att vi sumpade det här.”
Helsingborg var passerat, och allt som behövdes var två segrar, mot Trelleborg och Örgryte.
För Mjällby var det de sista matcherna i AIK-tröjan, hans insatser som sittande mittfältare hade gett eko i Europa och han hade gott om anbud att ta ställning till.
Det var bara guldet som skulle fixas först.
– Vi åkte ner till Trelleborg och hade det i egna händer, men spelade 0–0. Det var en sån otrolig besvikelse, jag kände själv att där försvann guldet. Jag var så fruktansvärt förbannad.
Klarade sig dörrar och väggar på Vångavallen?
– Jao… knappt. Vi var ju tvungna att vara realistiska, det gick ju inte att tro att Häcken, som redan hade åkt ur, skulle kunna göra något åt Helsingborg i den sista omgången. Resan hem från Trelleborg var fruktansvärd, man satt där och tänkte att det fan är helt sjukt att vi sumpade det här.
Säsongen hade varit annorlunda. Stuart Baxter hade kommit in som en virvelvind, och infört ett helt nytt tänk mot tidigare.
– De svenska tränare vi haft tidigare var ju väldigt duktiga men stöpta i ungefär samma form. Stuart var lite annorlunda, han hade varit utomlands och kom in med en ganska hög svansföring och var väldigt noggrann. Det var väldigt mycket taktiska direktiv på försäsongen, och han såg hela bilden. Han var den förste som ifrågasatte varför man snusade och sa bara ”det där får du sluta med”. Det var viktigt vad du drack och åt, och det var nästan så man började undrade vad fan det var frågan om. Men han hade en hög ambition, och då lyssnar man. Han var väldigt skicklig på att se vilka spelare som skulle ha speciella roller.
AIK släppte bara in 15 mål den säsongen, men gjorde i gengäld bara 25 på 26 matcher. Det 25:e blev oerhört betydelsefullt. Alexander Östlund, på den tiden anfallare i AIK, hade haft en oerhört tung säsong.
– Han var ung och talangfull, men hade oerhörda svårigheter att göra mål även på träning den säsongen. Det var så typiskt att det var just han som fick göra det där målet.
Jag fick nästan samma känsla när jag vann några av titlarna med Celtic”
Hösten 1998, långt före smartphones och ständig uppkoppling mot internet, spreds nyheterna annorlunda. I andra halvlek började det viskas på Råsundas läktare om att något höll på att hända nere i Göteborg.
– Det var lite sus från publiken och när vi väl förstod, då var det en fantastisk känsla. Jag visste ju att jag med stor sannolikhet inte skulle vara kvar säsongen därpå, så det blev ju extra speciellt att jag fick ta det där guldet. Jag fick nästan samma känsla när jag vann några av titlarna med Celtic, men att få göra det med klubben jag tillhört under så många säsonger var speciellt.
– Det var aldrig intressant för mig. Det har ju hänt att spelare gått till dem efter att jag lämnade AIK och det är kanske mer acceptabelt nu. Men på min tid var det helt oacceptabelt. Samtidigt är jag uppväxt i Stockholm och har otroligt många kompisar som är djurgårdare eller hammarbyare, och det är ju underbart att hålla på och reta varandra. Det gjorde vi när vi var fem, sex år gamla och det gör vi än i dag. Det behöver inte bli några fysiska konfrontationer bara för att man håller på olika lag, det är bara löjligt.
… vilken klubb som vore mest omöjlig att spela för, Glasgow Rangers eller Hammarby/Djurgården:
– Rangers. Det vore omöjligt. AIK, Hammarby, Djurgården, det är bara fotboll. Celtic och Rangers, där pratar vi religion och en otrolig rivalitet. Det är något som ligger så mycket djupare än bara fotboll.
… sin relation med AIK-fansen:
– Superbra. Jag har alltid älskat dem och de har alltid älskat mig. Jag kom till klubben som ung och hade en spelstil som visade att jag älskade att spela för klubben. Jag har haft turen att få spela för två klubbar där det finns en suverän supportermentalitet. Nu har jag inte varit i AIK på många år, men jag tror inte att våra känslor för varandra har förändrats. Även om man snabbt blir bortglömd, jag tror inte att det är många i den nya generationen AIK:are som vet vem Johan Mjällby är. Nu är det ju grabbarna som spelar i dag som är deras idoler.
… sin AIK-drömelva, där bara en spelare som han inte spelat med får vara med:
– Kurre Hamrin, han är utan tvekan den störste, och bäste, AIK:aren någonsin. Lennart Johansson är tvåa. Men Kurre är den ende jag tar med, för han är vår störste hjälte.