ag kan inte sluta titta på den trasiga, gulnade tidningssidan.
Det är den 11 april 1976 och en lokalblaska i Solna har tagit sig till Råsunda för att dokumentera den allsvenska premiären. Av någon anledning har reportern och fotografen fastnat för fyra tolvåriga slynglar på Norra stå. Vi var långhåriga som den tidens mode föreskrev och utrustade med en AIK-banderoll som gjorts i syslöjden.
En barndomskompis har hittat tidningen i en utrensning av föräldrarnas förråd, scannat in förstasidan och mejlat den till mig.
Minnena återvänder, men jag kommer av någon anledning inte ihåg vilka Gnaget mötte och vad resultatet blev.
En titt i arkivet förklarar min amnesi. Torsk med 1–3 mot nykomlingen IFK Sundsvall. Ni läste rätt. Förlust mot en nykomling i första matchen.
Publiksiffran: 6 821. Det var ofta så på den tiden. Råsunda gapade ödsligt och glest och inte ens premiären lockade publik. Det var över huvud taget en eländig säsong, upptäcker jag då jag googlar vidare. Visserligen inleddes den med seger i Svenskacupen, men mittfältsgeneralen Börje Leback bröt benet i maj mot Örgryte och första segern kom först i åttonde omgången. Men ”Dala” Dahlkvist fick sitt genombrott, Sanny Åslund återkom efter några år som proffs och efter en stark slutspurt innehållande bland annat en 5–0-seger mot Djurgården slutade vi sjua och blev bäst i stan.
Svag vår, stark höst. AIK:s signum då som nu.
Lantisar utan kodkoll
Då min familj några år tidigare kom till Sverige och bosatte sig på Lidingö utanför Stockholm fick jag snart en kompis vars far tittade på mig med bestämda ögon och sa att ”i det här landet håller vi på AIK”.
Vad kunde jag annat göra än att lyda.
Några år senare upptäckte jag att vissa konstiga figurer var djurgårdare. Det var så i Stockholm på den tiden: Det var AIK och Dif som gällde. Hammarby hade vi inte hört talas om. Bajen blev stort först då inflyttade lantisar, okunniga om huvudstadens koder, något årtionde senare föll för dem.
Men vad spelar allt detta egentligen för roll? Ingen kan med trovärdighet byta lag. Allra minst den som har haft den goda smaken att börja hålla på AIK. Det finns ingen återvändo.
”Även så kan fotboll spelas”
Åren gick. 1979 ramlade AIK ur allsvenskan, vilket fräckt nog ledde till att Malmö FF gick förbi oss i maratontabellen, men vi var snart tillbaka. På den tiden var vi ju också bra på ishockey, så Hovets is skänkte lindring och tröst.
Framgångar har kommit och gått. Med värmeminns jag guldet 1992. Låt vara att det bara var ett tillfälligt avbrott i IFK Göteborgs dominans under den epoken. Och en svinkall kväll 1997 – på den tiden mars ännu var en vintermånad – satt jag på ett utsålt Råsunda och såg hur Pascal Simpson stänkte in kvitteringen mot Barcelona i Cupvinnarcupens kvartsfinal.
Men vi var redan utslagna. Barcelona vann första matchen med 3–1 och den lilla spänning som fanns kvar dog tidigt i returen då Stoitjkov slog en crossboll till Ronaldo som klippte till på halvvolley.
Även så kan fotboll spelas.
Året därefter blev det SM-guld. Efter avgörandet i sista omgången lyckades Hasse och jag nästla oss in i omklädningsrummet.
Tränaren Stuart Baxter stirrade misstänksamt på oss. Johan Mjällby låg på en bänk och fick massage. Stämningen var så märkligt avslagen.
Och apropå Barcelona: Nebojsas lobb i Champions League borde vara motiv på ett frimärke. Låt vara att AIK förlorade matchen efter två snöpliga, sena mål och ett justitiemord av domaren Alain Sars.
”This is the fucking Champions League – not amateur football”, som en vansinnigt arg Stuart Baxter korrekt uttryckte saken efteråt.
Galna av ilska var vi alla. Men om sanningen ska fram älskar vi AIK:are innerst inne misären. Att få gnälla, klaga, må dåligt, är livsluften.
Såtillvida är 2004 ett episkt år. Det var i vanlig ordning strul i klubben, tränaren Richard Money hoppade av efter bara några omgångar och trots en på pappret stark trupp radades förlusterna upp.
Förnedringen fullbordades i oktober då Örgryte spöade oss med 3-0 på Råsunda och vi åkte ur. Jag hörde matchen på radio, då matchen spelades inför tomma läktare som bestraffning för stök i omgången innan mot Hammarby.
Jag klippte sönder mitt säsongskort och svor att göra slut med AIK. Så blev det givetvis inte.
AIK studsade snabbt tillbaka från superettan och inte särskilt många år senare lyckades vi snuva Änglarna på guld i sista omgången.
På Ullevi, av alla platser.
Mediokert – som vanligt
I år har jag årskort igen. Jag är äldre, bekvämare, latare, sitter numera på långsida på den nya arenan, någon idiot har rivit den riktiga. Det är i vanlig ordning strul i klubben. AIK gör i vanlig ordning en medioker vår. Låt oss hoppas att segrarna radar upp sig i höst.
Och än ser vi solen stiga över Råsunda.