HJÄLTEN & MÅLET

Han spelade i AIK i 15 säsonger, vann Svenska cupen, spelade över 300 allsvenska matcher och förde som lagkapten klubben tillbaka från superettan. Han var spelaren som alltid var där, som alltid stod upp även när det blåste snålt.
Ändå är han mest ihågkommen för en enda match. Och ett enda mål.
– Överlägset. Nio av tio som kommer fram och snackar vill prata om guldmatchen 2009, säger Daniel Tjernström, 43.

text Henrik Lundgren foto Stefan Mattsson

– Det var otroligt, de sista fem minuterna var en ren njutning. Och sen när domaren blåser av, så många aggressiva glädjekramar har jag aldrig fått i mitt liv, det var nästan så jag tappade andan.
Daniel Tjernström ler. Ett sånt där leende man brukar beskriva som ”gick från öra till öra”. Det har gått sju och ett halvt år, men när han pratar om guldmatchen 2009, sitt livs match, kommer känslorna tillbaka om och om igen.
– Jag brukar få frågan om det är kul att spela match. Och ja, jag såg ju alltid fram emot matchen, det var det som var drivkraften. Men kul var det inte. Kul är det när man leder med 4–0, det är en kvart kvar och Råsunda kokar. Då kan man njuta. Annars är det ju liksom… Man vet aldrig, det kan vända snabbt. Men där, på Gamla Ullevi, efter att jag gjort 2–1, då var det kul. Fem minuter kvar, de gör aldrig två mål på fem minuter. Aldrig.

”Kunde inte bli bättre”

Så dags hade han spelat elva säsonger i AIK. Elva säsonger, där den största triumfen var en titel i Svenska cupen som kom på den tiden då cupfinalen avgjordes i ett dubbelmöte. Men ”Tjerna” hade vunnit något som kanske var viktigare – supportrarnas hjärtan. Alltid lojal, gick in och gav 110 procent oavsett om tränaren satte h­onom som vänsterytter, vänsterback, ­eller som han själv ändå föredrog, som central mittfältare. Vintern 1999 lämnade han Örebro för att gå till regerande mästarlaget AIK.
– Det fanns aldrig någon tanke på att jag skulle bli kvar i 15 år. Man tar några år  i taget, tänker inte längre än det nuvarande­ kontraktet sträcker sig. Men relativt snabbt kände jag starkt att ska jag spela i Sverige då vill jag inte spela någon annanstans än här. Det kunde inte bli bättre. ­Passionen och engagemanget passade mig väldigt bra. Visst är det jobbigt om det går dåligt, om det börjar blåsa. Men spelar man i en klubb som AIK måste man klara av det. Annars är man inte på rätt plats.

Lite skillnad på att spela där och i klubbar som Degerfors och Örebro?
– Ja, verkligen. Men samtidigt när det går bra är det tio gånger roligare än i andra klubbar. Jag gillar den utmaningen. Det är svart och vitt i AIK, men jag trivdes i det, med den pressen det innebar. Jag satte alltid stor press på mig själv, men den yttre pressen gjorde också att jag alltid gav 100 procent. Jag ville alltid kunna kolla mig själv i spegeln, även när jag inte varit bra. Kunna tänka ”jag var fan inte bra i dag, men jag gjorde allt, jag gav 100 procent och kämpade allt vad jag kunde”. Det är det minsta man kan göra, om inget annat fungerar kan man ju i alla fall jobba hårt. Stuart Baxter sa det till mig, och det blev ett slags mantra.

Att Daniel Tjernström den 1 november 2009 skulle lyfta bucklan på ett fullsatt Gamla Ullevi fanns det inget som tydde på ett år tidigare. Tjernström hade fått allt mindre speltid i AIK, samtidigt som de inre stridigheterna i klubben blev allt tydligare, starkare och större.
– Jag var på väg bort. Inte för att jag ville, u­tan för att jag kände att… att säga att jag satt i frysboxen är kanske att ta i, men lite åt det hållet var det. Men behöver inte säga till en spelare att man inte vill ha kvar honom, det märker man på annat sätt. Jag är ju inte dum i huvudet, jag märkte åt vilket håll det lutade. Det här var väl en del i varför Mats Rubarth slutade spela
i den här vevan, han ville inte heller vara någon annanstans än i AIK.

Rikard Norling och Nebojsa Novakovic fick lämna sina uppdrag efter säsongen, detsamma gällde vd:n Charlie Granfelt. Supportrarnas protester mot att Norling fick sparken gjorde att också sportchefen Ola Andersson tvingades lämna sitt uppdrag. In som tränare kom i stället Mikael Stahre, 33. Och han såg till att Tjernström blev kvar.
– Man kan säga att det var turbulent den hösten och vintern… Jag kände inte att jag skulle få vara kvar och tittade på nya klubbar. Jag hade ingen lust att sluta, jag kände mig fortfarande fräsch och motiverad. Men så kom Stahre in, han ville ha mig kvar. Och han behövde liksom inte fråga två gånger, om jag säger så.

Hur var det att få Stahre, som är ett år ­yngre än dig, som tränare?
– Jo, men han var ändå rutinerad och hade ­varit tränare i många år. Dessutom hade han AIK-­anknytning och han fick ihop det på ett bra sätt.
Ekonomin var körd i botten, så Dulee Johnson såldes under vintern och det mest namnkunniga nyförvärvet var en okänd holländare vid namn Jos Hooiveld. Stahre la fullt fokus på defensiven, så när förstemålvakten Tomi Maanoja bröt benet och blev borta hela s­äsongen var det en supertuff smäll lagom tills tävlings­säsongen skulle inledas.
Tjernström trodde ändå, som vanligt, på SM-guld. Det hade han gjort varje år sedan han kom till klubben och han h­ade inga planer på att ändra sig nu.
– AIK-hybris. Men jag gillar ändå det. Vi hade slutat topp tre i många säsonger, kommit tvåa några gånger. Ska vi då sikta på att komma sämre än det? Jag kände alltid att vi var bra nog för att vinna SM-guld, vi måste ju ändå tro på det. Om man inte gör det vinner man ­aldrig guld. Visst ska man vara realistisk ­också, men jag kände aldrig att det var orealistiskt för AIK att tro på guld. Man kan ha en ö­dmjuk fram­toning, men det är inte AIK.

Hur påverkades ni spelare av att den ­ekonomiska situationen var så dålig?
– Inte alls, skulle jag säga. Som spelare är man omedveten om vad som sker bakom kulisserna. Eller ja, till viss del i alla fall, man är ju inte dum. Men jag kan inte minnas att jag tänkte på det. 2005 var det dock väldigt tydligt, då vi tvingades skära ner på personal. 2009 var det inte på samma sätt.

”Var sista chansen”

Gabriel Özkan gjorde ett fint mål i premiären mot Halmstad, men under våren hade AIK stora problem att göra mål. Tio mål på de tolv första matcherna var svagt, men Iván Óbolos fina form gjorde att klubben ändå hängde med strax bakom de absoluta topplagen. Under sommaren var ekonomin i såpass balans, mycket tack vare en extern ­investerare, att Antônio Flávio och Dulee Johnson kunde hämtas in. Den förstnämnde gjorde mängder av viktiga mål under hösten. Den ­andre gjorde att Daniel Tjernström petades.

Du sa då att du inte var bitter, utan i stället kände en glädje eftersom AIK blivit ett bättre fotbollslag när Dulee kom tillbaka. Var det verkligen så?
– Jo, men man måste ändå ha perspektiv på saker och ting. Och Dulee Johnson var en jävligt bra spelare, så jag kan förstå att han konkurrerade ut mig. Jag lider inte av något storhetsvansinne och tror att jag är bäst i världen. Visst var det tråkigare att sitta på bänken, men samtidigt bra för AIK. Och för mig. Jag hade drömt om ett SM-guld med AIK sen jag kom till klubben elva år tidigare, och jag kände att det här var nog min sista chans att få vara med om det.
När det återstod fyra omgångar började det gå upp för AIK-spelarna att det kunde bli en avgörande guldmatch. På Gamla Ullevi, mot värsta rivalen IFK Göteborg.

– Tanken på det var ju otrolig, det fanns ju liksom inte. Vi ville så klart avgöra innan, men med facit i hand hade vi inte velat det. Att det är just AIK och IFK Göteborg som gör upp om guldet i en avgörande match, det går inte att att få det större.
Veckan inför match sniglade sig fram. Daniel Tjernström, 34, skulle spela sitt livs match. E­ller han hoppades i alla fall det.
– Jag visste ju att jag förmodligen inte skulle få starta. Men jag ville så gärna spela. Jag gjorde det inte, men tanken slog mig att jag skulle vädja till Stahre. Jag måste få spela, om så bara en minut. Jag måste få vara på planen om vi vinner SM-guld.
Han vädjade aldrig. Det behövdes inte.
AIK åkte ner till Göteborg dagen innan match. Sista träningen i Stockholm var det fullt av fans, när spelarna avslutade med fotbollstennis var de omringade av supportrar.
– Det är svårt att förklara känslan, men det var otroligt. Det kändes som att det här skulle bli det största som jag varit med om. Å andra sidan, hade vi förlorat hade det ju varit hemskt. Nej fy fan, det vill jag inte ens tänka på.
På natten bodde man på Scandic Hotel i Mölndal. Man hade bokat rummen i ett annat namn än AIK, men i Göteborg spreds det ändå att det var där som de svartgula bodde. Tacksamt nog slapp de nattliga störningar.

”Större än alla derbyn”

Matchdagen inleddes med frukost halv nio. Det var glatt, men spänt. För att få ner pulsen tog Mikael Stahre med spelarna på en promenad kring Askimsbadet innan de äntrade bussen för avfärd till Gamla Ullevi.
– Bussfärden minns jag tydligt, det var en mäktig känsla att se så mycket folk som var på väg till matchen, säger Tjernström.
Han hade fått veta att han skulle sitta på bänken, men kunde ändå njuta av stämningen under uppvärmningen.
– Det var bara en enda stor förväntan. Det var större än alla Stockholmsderbyn jag spelat, det här var min chans till SM-guld.
För AIK skulle det räcka det med oavgjort för att guldet skulle hem till Solna, men i halvtid ledde IFK Göteborg med 1–0.
– Men det var ändå positiva känslor. Jag kände ingen större oro faktiskt. Jag menar inte att låta arrogant nu, men vi trodde ändå att vi ­skulle vinna.
Känslan var inte obefogad. Tio minuter in i andra halvlek kvitterade Antonio Flavio. På bänken flög känslorna kors och tvärs bland avbytarna. Nervöst, anspänt, men också en otrolig lättnad.
– Och så hoppet om att man snart ska få komma in.
Med 25 minuter kvar vände sig Stahre om. ”Tjerna, det är dags för dig nu.”

Glad? Eller blev du överraskad?
– Lättad. Jag måste få spela en sån här match. Jag och Kenny Pavey sprang iväg och värmde upp, samtidigt som vi följde matchen. Det var inte läge att släppa den, man sprang ju och tittade på planen hela tiden.
Med kvarten kvar kom dubbelbytet. Både Tjernström och Pavey byttes in. Och ordern till Tjernström var solklar. Han skulle hålla sig till vänster, och stänga igen den kanten defensivt. IFK Göteborg hade gått ner på en trebackslinje och satsade allt framåt för ett nytt ledningsmål. Stämningen på Gamla Ullevi ­hade varit makalös ända sen uppvärmningen började, men ju närmare slutsignalen kom ju mer hördes den gigantiska AIK-klacken på ena kortsidan. Och med fem minuter kvar kom ­läget som gjorde att Tjernström bröt mot S­tahres defensiva order. AIK anföll på högerkanten, och med bara tre backar kvar lämnades han helt ensam på den motsatta sidan.
– Jag hade tänkt stanna kvar där bak, på egen planhalva. Men det var helt soprent, och ingen la märke till mig över huvud taget. Så jag smög mig fram mot den bortre stolpen. Och det g­jorde jag ju helt rätt i.
Daniel Tjernström hade inte gjort ett enda mål på hela säsongen. Faktum är att han inte ­hade gjort mål sedan 2006. Ändå är det han, spelaren med det gigantiska AIK-hjärtat, som sköt in guldmålet under armen på Kim Christensen i Göteborgsmålet. Först såg han inte ut att förstå vad han gjort.
– Det kändes som att det gick några sekunder, men det var så klart inte så lång tid. Men det första jag tänkte var ”fan, den gick in!?”. Sen kollade jag ut mot linjemannen, men det var ingen flagga i luften. Och sen… ja, då var det ju mål då. Det var overkligt.

När Martin Hansson blåste av matchen invaderades planen av 3 000 guldstimmiga AIK-supportrar. Daniel Tjernström hamnade mitt i smeten, och han hade ingen brådska därifrån.
– Nej, det tog ett tag att komma av planen, jag ville inte lämna den. Jag ville stanna kvar där, och stanna kvar i den där känslan så länge jag bara kunde. Jag visste ju att det var förgängligt, att jag aldrig skulle må så där bra igen som jag gjorde just då.
Ute i omklädningsrummet var festen i full gång. Martin Mutumba och Dulee Johnson stod i bara shorts och dansade på ett bord, Jos Hooiveld var helt galen av lycka och for runt över allt med champagneflaskan i handen. Tjernström var som vanligt mer lugn. Omgiven av reportrar stod han tillbakalutad mot en vägg och njöt av spektaklet som pågick framför h­onom. När media till slut lämnade spelarna ensamma infann sig till slut också lugnet.
– Jag minns att vi satt kvar i omklädningsrummet ganska länge efteråt. Det var rätt skönt, vi satt där och drack champagne och bara njöt av situationen. Det var en väldigt mäktig känsla. Jag menar, spela i AIK, vinna SM-guld med AIK. De andra klubbarna kan säga vad de vill, men det finns inget som slår AIK.