Övergången från Degerfors till AIK började med ett sms från sportchefen Björn Wesström.
Sekunder senare hade Daniel Sundgren, 26, ringt upp sin far.
”Guld-Gary” grät av lycka och stolthet.
– Det var en dröm för mig också, säger 49-åringen.

Text: Stefan Holm Foto: Sofia Nahringbauer

G

ary berättar om sitt senaste besök i Svanskog utanför Åmål, där familjen Sundgren har ett sommarställe.
Han återger hur en främmande man stegar fram mot honom och spricker upp i ett leende innan han återger samtalet som följde.
– Ursäkta, men kan du hjälpa mig med en autograf?
– Visst, har du papper och penna?
Gary har varit i samma situation åtskilliga gånger, men vid det här tillfället väntade en överraskning.
– Nja, jag undrar om du kan hjälpa mig att få Daniels autograf.

Daniel Sundgren sitter intill sin far i en svart tygsoffa i AIK:s klubbhus i Karlberg och njuter av vartenda ord. Sedan han föddes har han varit ”Garys son”. Släktskapet kan han inte förneka, men högerbacken fyller 27 år i november och vill ha en egen identitet.
– Det där har jag fått leva med i hela mitt  liv. Han lyckades med sin karriär, har spelat i landslaget och La Liga. Han står fortfarande i centrum. Det blir svårt att slå honom, men jag ska försöka göra något ännu bättre. Tills dess är jag ”Garys grabb”. Det är inget som stör mig men jag hoppas att folk en dag kommer säga att han är Daniels pappa.

Du har etablerat dig i AIK, så landslaget borde vara nästa steg.
– Jag önskar att jag hade fått ett samtal inför den senaste januariturnén. Landslaget känns inte så långt borta, men jag läste en artikel där han (förbundskapten Janne Andersson) sa att han inte såg så mycket utvecklingspotential i mig. Jag trivs med att motbevisa folk och ser det som en morot. Många trodde inte att jag skulle få spela när jag kom till AIK. Sedan fick jag chansen mot Helsingborg förra året och sedan dess har jag spelat 90 minuter i varenda match. Jag var inte bäst när jag var 18–21 år. Jag kommer nu. Farsan var 30 år när han blev proffs och någon gång vill jag också testa vingarna. Många spelare har gått från AIK till de stora ligorna, så jag vet att det är möjligt.

Daniel blir dagligen påmind om sin pappas storhet. På väggen i teorirummet sitter en stor tavla med namnen på AIK:s guldhjältar:
”Gary Sundgren 1992”.
AIK avslutade säsongen på Malmö stadion och behövde minst en poäng för att bli svenska mästare. Då, när det absolut inte fick hända, var Allmänna Idrottsklubben på väg att tappa en 2–0-ledning.
Det var då han klev fram, ”Guld-Gary”.
På sin 25-årsdag, 25 oktober 1992, säkrade han SM-guldet med sitt 3–2-mål.
– Det var en fantastisk dag. Den började med att Krister Nordin väckte mig och gav mig en present, en kartbok över Stockholm. Vi delade alltid rum och han tyckte att jag hittade så dåligt.

Dagen gick, och sedan tog den slut. Och då var AIK svenska mästare för första gången på 55 år.
– Ja, det var häftigt med tanke på de förutsättningar vi hade. Vi tränade i Hagaparken och stora rottweilers jagade bollarna.

Vad minns du från guldmatchen?
– Vi blev tillbakapressade så in i bomben men fick en bra start och ledde med 2–0. Det var många turgrejer. Bernt Ljung, som stod i mål, fumlade när han skulle ta ner en studsande boll, men den studsade i stolpen och tillbaka till hans famn. Malmö hade bud på 3–2 när bollen hamnade hos mig. Jag fick ett tokspel, sprang uppåt och fintade bort ”Bjärred”, vilket jag brukar påminna honom om. Sedan var det bara att lägga in bollen vid bortre stolpen. Svårare än så var det inte. Veckan efter guldet blev det inte mycket
sömn. Det var glädje, kaos och fest.

Och du var den stora hjälten…
– Det är det jag är ihågkommen för, men många retade mig efter matchen. ”Det hade ju räckt med kryss, så det spelade ingen roll att du gjorde det där målet.”

För Gary var det en på många sätt märklig och omvälvande säsong. Plötsligt var han lagkamrat med spelaren som hamnat längst ner på hans egen lista över tänkbara nyförvärv.
– En dag kom jag till träningen på Råsunda och Tommy Söderberg ropade på mig: ”Gary, vi har fått ett nyförvärv som jag vill att du ska ta hand om.” Det var inga problem, men sedan kom jag till omklädningsrummet och där satt Krister Nordin. Vi hatade varandra. När han spelade i Djurgården spottade vi på varandra och kallade varandra en massa saker.

Så du ville ge honom en smäll?
– Jag ville be honom sticka och brinna, typ. Det är märkligt, men sedan den dagen är vi bästa polare.

”Jag trodde det var ett skämt”

G

ary hade en betydligt längre resa till AIK. Han föddes i Vammala utanför Tammerfors och var fortfarande bebis när familjen flyttade till Västerås. Pappan försvann tidigt ur bilden, så han växte upp med sin mor och två äldre systrar. Mamman saknade körkort och lönen från förskolan räckte inte långt.
– Hittade jag ingen skjuts till och från träningen kunde jag cykla tre mil. Jag fick slita och kämpa och det gjorde mig stark. Jag minns så väl när jag fick ett bidrag till ett par fotbollsskor, så att mamma slapp betala. Det var helt fantastiskt, berättar Gary.

Välgörarna fanns i IK Franke, där hans karriär tog fart. Med varm röst berättar Gary om Jan Jähresten, tränaren som blev den fadersfigur han saknade hemma.
– Tyvärr har han gått bort, men jag har lite kontakt med hans fru.

Gary var forward på den tiden, öste in mål i division 3 och skrev snart på för Västerås SK. Men Jan Jähresten insåg att anfallaren var redo för ett större steg och fick klubben att riva kontraktet.
Örgryte och Örebro anmälde sitt intresse och sedan kom det där samtalet från AIK-tränarenSanny Åslund.
– Jag trodde att det var ett skämt och sa: ”Är det verkligen du får du ringa igen.” Sedan la jag på.

Skämtar du?
– Nej, och han ringde upp igen. ”Hej, det är Sanny. Jag ska bli tränare i AIK och tänkte kolla om du vill komma och träna.”

Gary skrev på för AIK 1988 men det dröjdetill 1992 innan han fick sin givna plats i startelvan.
– Vi skulle genrepa inför den allsvenska premiären och bodde i Båstad när Tommy (Söderberg, tränaren) kom in på rummet och sa: ”Gary, vill du spela får du vara högerback. Annars får du börja på bänken.” Jag hade aldrig varit back och visste inte hur man gjorde, men jag ville ju spela och tog chansen. På den vägen är det.

Positionsbytet fick fart på karriären. AIK hade knappt firat färdigt SM-guldet när Gary från en avbytarbänk på Ramat Gan-stadion i Tel Aviv såg Sverige besegra Israel med 3–1 i VM-kvalet. Den ofrivillige backen var plötsligt en del av landslaget och där skulle han bli kvar till 2002.
– Det var så fruktansvärt stort att bli uttagen. Jag minns hur jag stod och speglade mig i den där tröjan. Det var en dröm, och det var likadant när jag fick spela min första landskamp på Råsunda och förbereda mig i mitt eget omklädningsrum. Jag får ståpäls bara jag tänker på det. Herregud, det är elva spelare i hela landet som får spela och du är en av dem. De gånger jag fick spela med landslaget var jag otroligt stolt. Sedan var jag inte omtyckt av alla, men det får jag leva med.

Många minns buropen på Ullevi, när ni mötte Luxemburg 1999. Var de mer riktade mot AIK-spelaren Gary Sundgren än landslagsspelaren Gary Sundgren?
– Jag var den enda AIK:aren i landslaget. Det var fem göteborgare och jag och Micke Nilsson slogs om vem som skulle få spela. Det brakade i väg helt efter den där matchen när vi slog Göteborg med 6–0 (1996) och ”Krille” (Krister Nordin) började jonglera på mittplan. Det är som det är. Vad ska jag göra? Jag kan inte rå för att folk som inte gillar mig kommer till en fotbollsplan.

”Har hon blivit tokig?”

T

rots att Gary etablerade sig i landslaget dröjde det innan han blev proffs. AIK-ledningen förkastade buden från Sunderland och Bayer Leverkusen. Men sedan kom sommaren 1997.
– Jag provspelade för Sunderland, som villebetala 3,5 miljoner kronor. 1996 var det väldigt mycket pengar, men det föll på att AIK sa nej. Då tänkte jag att, äh, jag är 29 och kan skriva på för AIK i ytterligare några år och sedan hitta på något annat. Vi kom överens om det ekonomiska, jag och familjen flyttade till ett radhus i Viby (Sollentuna) och sedan… Ja, efter ett halvår var det dags att dra. Det var en bragd att jag kom i väg, men jag hade en otroligt bra agent som inte ringde varje dag och sa att fem, sex lag ville ha mig. Han hörde av sig efter cupfinalen mot Elfsborg, sa att det kunde hända grejer och att jag skulle ha telefonen med mig. Dagen efter var jag på en ungdomsturnering för att dela ut priser. När jag kom hem till radhuset och skulle parkera bilen stod frugan utanför med kostymen. Har hon blivit tokig? ”Är du inte i stan om en kvart blir det ingenting”, sa hon. Vad är det som inte blir? Vad är det jag ska göra? ”Byt om och åk!” Det visade sig att min agents kompanjon var i Stockholm med Zaragozas sportchef och klubbdirektör, så jag åkte från Viby till stan på tio minuter, parkerade utanför Sheraton och sket i om jag skulle få böter. Fan, jag skulle ju skriva kontrakt. Där kom Stefan Söderberg, glad som fan: ”Jag har fixat det här till dig.” När vi gick in på hotellet satt direktörerna, som hade ett flyg att passa, där och tittade på klockan. Jag läste igenom kontraktet och ringde min agent, Anders Wallstén. Han var supernöjd och sa: ”Vill du spela i Spanien i tre år så skriv på.” Valet var inte så jävla svårt, så jag kritade på. Sedan, på vägen hem, köpte jag den största champagneflaska jag kunde hitta. Ha, ha, ha. Du skulle ha hört de små när jag berättade att vi skulle flytta till Spanien. ”Aldrig i livet”, sa de. Men sedan, när jag sa att vi skulle flyga flygplan, ändrade de sig.

Spelade i pojklaget med Herrera

U

nder åren i Zaragoza var Gary inte den enda familjemedlemmen som hade fullt upp med fotbollen. Sexårige Daniel började spelapojklagsfotboll för UD Amistad och blev lagkamrat med Ignacio Camacho, Angel Lafita och en viss Ander Herrera.
– Vi hade ett bra lag, åkte på turneringar och mötte Real, vilket var coolt. Där var det inte lika mycket lek som i Sverige. Det handlade om att vinna redan när vi var tio, tolv år. Ja, folk grät när vi förlorade.

Tydligen hade Herrera en viss Gary Sundgren som barndomsidol.
– Ja, vi var barndomsvänner och umgicks mycket. Det är coolt att han hade pappa som förebild. Han hade ju några spelare att välja på, om man säger så.
– Det är skithäftigt att han gillar mig. Hans pappa (Pedro Herrera) var sportchef i Zaragoza och hjälpte oss väldigt mycket där nere. Han ringer ibland och pratar om allt möjligt. Han kallar mig ”sin lilla svenska pojke” och jag kallar honom ”min lilla spanska pappa”, berättar Gary.

Gary vann spanska cupen med Zaragoza, men efter fem säsonger valde familjen att flytta hem till Sverige. Barnen hade tappat sitt modersmål och det var hög tid att sätta dem i svensk skola.
– Zaragoza ville förlänga kontraktet men jag och Anne tog beslutet att flytta hem för barnens skull, säger Gary.

2002 var han plötsligt klubbkamrat med sin son och båda hade lagkamrater vid namn Nordin och Novakovic. Medan Gary, Krister och Nebojsa spelade för AIK i allsvenskan försvarade sönerna Daniel, Andreas och Dejanklubbens färger i Sankt Erikscupen.
– Vi var väldigt framgångsrika, gick till final i Sankt Erikscupen tre år i rad och vann två av dem. Vi spelade tillsammans upp till pojkallsvenskan. Sedan tog vi lite olika vägar, säger Daniel.

I dag spelar Andreas Nordin division 4-fotboll för Ekerö Bois medan Dejan Novakovic är ungdomstränare i AIK.

Varför lyckades just du?
– Jag har aldrig gett upp och alltid haft tränare som tror på mig, men jag har tagit en jävligt lång väg för att komma dit. Folk tror att jag har åkt med på en räkmacka för att farsan är den han är. Så är det verkligen inte. Kolla på min resa.

Mellan 2009 och 2012 gjorde Daniel tio träningsmatcher för AIK. Seniorfotboll spelade han i huvudsak för samarbetsklubbarna Täby och Väsby United, som lånade ut honom till Akropolis och Arameisk-Syrianska. 2012 klippte han den svartgula navelsträngen och skrev på för Degerfors.
– Jag visste att AIK skulleha ögonen på mig där. Det tog fyra år, men jag gav aldrig upp hoppet.

Senhösten 2015 fick han det där meddelandet från sportchefen Björn Wesström: ”Jag vill gärna prata framtid med dig.” Daniel var på krogen Engelbrekt i Örebro med Degerfors- kompisen Marcus Astvald när sms:et trillade in.
– Direkt ringde jag till morsan och farsan för att berätta att AIK hört av sig. Farsan började gråta och jag blev ganska ivrig, ville få allt klart. Det var helt sjukt, säger Daniel.

När han tittar på sin far är hans ögon fuktiga igen.
– Ja, jag blir tårögd bara vi pratar om det. Jag ville att han skulle komma till AIK och nu är det uppnått. Det var så speciellt, gör mig så otroligt stolt.

Vad känner du när du sitter på läktaren och ser Daniel spela?
– Jag är otroligt nervös, men vet inte varför. Det är inte för att han ska misslyckas eller något sådant. Frugan brukar vara med på matcherna, men det går inte att prata med mig.

Har du någon förklaring till varför Daniel lyckades?
– Han har en bra skalle, kämpar och sliter på träningarna. Det går inte att mygla och det har jag försökt pränta in. Jag slet själv som ett djur på varje träning och gjorde som tränarna sa. Det spelar ingen roll om det är löpning eller tråkig fys. Det ska man gå igenom, så det är bara att kämpa. Det finns otroligt många talanger som inte gillar att träna och bara väntar på lönekuvertet. Det funkar inte. Man måste vilja något.

Daniel, rådfrågar du ofta Gary?
– Nej. Han har aldrig pushat mig och sagt åt mig vad jag ska göra. Jag har fått gå min egen väg och det har varit jävligt skönt.

Och då blev du ytterback i AIK…
– Det är sjukt att det har blivit så.

Var hamnar du som proffs om du tillåts sluta ögonen och drömma?
– Barcelona är och förblir mitt favoritlag. Jag har Dani Alves som favoritspelare och försöker efterlikna honom.

Varför blev det just Barça?
– Pappa bytte tröja med Patrick Kluivert och jag tyckte det var så coolt när han kom hem med den. När jag flyttade till Degerfors tog jag med tröjan från garaget. Den har jag hemma nu. Clarence Seedorfs, från Madridtiden, har jag också tagit.

Visste du om det Gary, att Daniel har tröjorna?
– Nä, men det är bra att de är kvar inom familjen. En dag hoppas jag få en ännu finare tröja av Daniel. Det är ju det man hoppas på, att han ska fara i väg.

– Den andra Barcelona-tröjan jag har är från Patrik. Vi svenskar brukade alltid byta, så jag har Jockes och Schwarz tröjor från Valencia och Mattias Aspers från Sociedad.

Patrik Andersson, Joachim Björklund och Stefan Schwarz blev odödliga 1994, då de hjälpte Sverige till VM-brons. Gary Sundgren är en av få fotbollsälskare som inte njöt fullt ut under den där magiska sommaren.
Han hade packat väskorna, men blev kvar framför tv-apparaten.
– Vi var två, tre spelare som slogs om den sista ytterbacksplatsen, och jag kan bara gratulera dem som fick uppleva det. Jag och Jesper Jansson var reserver på hemmaplan, satt och hoppades att någon skulle bli skadad så att vi fick ta våra resväskor och dra. Jag önskar att jag hade fått spela ett VM, men det är som det är. Jag ville uppleva ett stort mästerskap och fick ju vara med i Holland/Belgien 2000 även om det inte var världens roligaste tillställning. Men jag fick spela mitt EM. Det kunde jag inte ens drömma om när jag var yngre, säger Gary Sundgren.

Inte släppt tankarna på Spanien

S

ista matchen för AIK var 2003 och sedan varvade han ner i IFK Sollentuna.
– Jag såg det som ett kul sätt att motionera, men folk bråkade om vem som skulle markera mig på hörnor och den som tog bollen av mig sprang fram till tränaren och jublade. Det var inte roligt.

Tränarjobbet har han också hunnit prova på. Gary assisterade Pär Millqvist i Sirius och jublade inombords när paret fick sparken en majdag 2008.
– Vi hade fem dagars ledighet på en hel sommar, åkte buss från Uppsala till Ängelholm, kom hem klockan sex på morgonen… Nej, det där är inte min grej.

För Gary handlar ändå en stor del av livet om fotboll. Han tillhör tv-laget och Daniel är inte hans enda familjeband till sporten. Äldstesonen Kim, 28, spelar division 5-fotboll i Ursvik IK, dottern Mikaela, 23, huserar i Sollentuna FK och minstingen Robin, 15, spelar ungdomsfotboll i AIK.
– Jag är otroligt stolt över mina barn, är med så mycket jag kan och försöker ge lika mycket till alla. Det är ett pusslande, men om alla har match samma dag kanske jag prioriterar Daniel.

Tänker du ofta tillbaka på din karriär?
– Nej, men vi åker gärna till Spanien och hälsar på. Både jag och frugan är lite inne på att bo där halvårsvis.

Vem är den bästa du har spelat med?
– Det finns bara en: Savo Milosevic. Vilket monster! Året han vann skytteligan i Zaragoza (21 mål 1999/2000)… Fy fan, vad bra han var. Vi delade rum och han rökte som en borstbindare, minst två paket Marlboro lights om dagen. När jag kom hem luktade jag gammal brand. Han käkade choklad och drack cola varje dag, men jävlar vad stark han var. Han hade bättre testvärden än Miguel Indurain. Vi hörs någon gång om året. Han är världens snällaste kille, men var ett odjur på planen.

– Sedan har jag ju mött några hyfsade spelare. Figo var hyfsat bra när han gick till RealMadrid (2000). Fy fan, det gick så fort att jag nästan mådde illa. Zidane var inte så dålig, Beckham var bra på sitt, sedan har du Romario, Ronaldo, Stoitjkov och alla de där.

Daniel, kan du tänka ”kan han, kan jag” när du lyssnar på din pappa?
– Ja, jag vill slå farsan och det kommer jag inte att ge upp.
– Ah, du slår mig ju inte i någonting, retas Gary.
– Det är så mycket surr. Det finns mycket jag tar honom i. Men han är bra, det är han. Många gånger kör vi dubbel, och där är vi svårslagna. Finns det några utmanare där ute? Padel, bowling, badminton, fotbollsgolf?

Far och son skrattar, eller om det nu är son och far. För dem har hela livet varit en tävling.
– Om jag var sex år och ville lira boll … Det hände inte att han släppte in några bollar för sakens skull. Allt handlade om att vinna och det gällde inte bara fotbollen. Den mentaliteten har gått i arv, säger Daniel.

– Spelar vi badminton är jag beredd att springa tills hälsenorna går av för att vinna. Så är det bara. Det är en otrolig hets när familjen är samlad och vi spelar alltid spel. Yatzy, Plump, Fia med knuff… Sedan måste det nästan alltid vara något straff för den som förlorar, som att sitta stilla på en stol ute
bland knotten i bara ”kallingarna”. Det gjorde vi i Värmland en gång. Den som vann tog tiden. En minut. Eller äta hundmat. Eller svälja en tesked med kanel, fortsätter Gary.

Han arbetade tidigare för AIK:s förra huvudsponsor Panaxia, men blev arbetslös när det omskrivna värdetransportbolaget försattes i konkurs 2012.
– Jag gick hemma i sex, åtta månader och sov hela dagarna. När de andra kom hem ville jag hitta på något, men då var ju de trötta. En dag såg min fru en annons om att Kriminalvården sökte personal till en ny ungdomsavdelning. Varför inte, tänkte jag, så jag sökte och fick komma på intervju. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Ja, jag var livrädd och hade stora svettringar under armarna. De frågade om allt, plågade mig i en timme och 20 minuter.

I dag jobbar Gary Sundgren som vakthavande befäl på häktet i Huddinge. Han är placerad på inskrivningsavdelningen, vilket innebär att han kommer i kontakt med alla brottsmisstänkta. Många är drogade och våldsamma när de blir frihetsberövade.
– Vissa dagar mår jag dåligt när jag kommer hem, men jag trivs otroligt bra. Folk tar mig för den jag är, inte för att jag är en gammal fotbollsspelare. Det är otroligt skönt.

Har det hänt att någon häktad bett dig om en autograf?
– Ja, det är jättemånga som har känt igen mig. Folk har frågat vad jag gör där. När jag ställer samma fråga, ”Vad gör du här?”, brukar de bli tysta.

Ursäkta frågan, men har någon på häktet frågat om du kan fixa Daniels autograf?
– Nej, men det är många som säger att grabben är duktig. Jag är jävligt stolt över att vara hans pappa.