Joel Spångbergs hjärta bultade så hårt för svartgult att han döpte sina barn efter klubben

Tillhör du den så kallade AIK-familjen? Här är pappan.
Joel Spångberg namngav fyra av sina barn efter klubben i sitt hjärta.
– Ville vi träffa farsan fick vi följa med på fotboll. För honom fanns inget annat än AIK, säger dottern Anette Inger Karina, 65.

AIK har haft många passionerade supportrar genom åren, men ingen har varit mer fanatisk än Joel Spångberg. Han föddes 1915, såg sin första match som sexåring och missade bara ett fåtal hemmamatcher under sitt vuxna liv.
Frånvaron var högst ofrivillig och förklaras med ödets ironi. Ja, ”Spången” jobbade med ombyggnationen av Råsunda när han föll från en byggnadsställning och blev allvarligt skadad.
– Han fick en spricka i höften och hamnade på sjukhus. Farsan missade tre matcher och när den fjärde närmade sig sa han till läkaren att han inte kunde missa en till. Sjukhuset gick med på det, smugglade ut honom i en rullstol och körde honom i ambulans till Råsunda, berättar Anette Inger Karina.
För henne och hennes syskon handlade hela uppväxten om AIK, om svart och gult. När Joel Spångberg renoverade familjens trerummare i Aspudden valde han en svart sammetstapet till vardagsrummet. Det var, om du frågade AIK:s mest hängivna supporter, det enda som matchade den gula soffan och de gulklädda stolarna. Till och med telefonen i det spångbergska hemmet bar klubbens färger.
– Farmor var djupt religiös och läste bibeln från morgon till kväll. Jag tror att det var därifrån fanatismen kom. Hon hade gud, han hade AIK, säger Anette Inger Karina.

”Blev ett B-lag”

Joel och hans Eivor fick sju barn och fyra av dem bär samma initialer som Allmänna Idrottsklubben: Kent, Alf Ingvar Kenny, Benny, Yvonne, Alex Ingvar Knut, Anette Inger K­arina och Anders Isidor Kristian.

– Farsan hade helst velat att alla barn fått ­sina namn efter AIK men mamma gick inte med på det. Då blev vi med AIK-namn ett A-lag och de andra ett B-lag. Det är jättekonstigt, men så var det verkligen. Det bevisar bara hur galen han var. Syrran är 70 år och fortfarande sur över det där, att hon är i B-laget. Pappa knuffade fram oss andra, säger Anette Inger Karina.
Av Joels barn är hon den enda som har spelat fotboll för AIK. Hon var en del av laget när damfotbollssektionen startades 1970.
– Vi spelade vänskapsmatcher i förorterna och förmatcher på Råsunda. Farsan tyckte att fotboll inte var något för kärringar, men då var han stolt, berättar hon.
Det finns många historier om Joel Spångberg, och hur otroliga de än må låta är de flesta sanna. Visst stämmer det att en blårandig advokat anlitade Joel som trädgårdsmästare och fick se gula och mörklila, nästan svarta tulpaner växa upp ur gräsmattan och forma texten ”AIK”.
Mycket riktigt var klubbmärket ingraverat i Eivors vigselring och Joel ogillade verkligen att barnen besökte Skansen och Gröna Lund eftersom anläggningarna ligger på Djur­gården. Själv var han där åtminstone en gång, för det finns en bild på honom, hustrun Eivor, sönerna Kent och Alf Ingvar Kenny utanför Skansens entré.
Ja, lojaliteten med AIK var så stark att Joel Spångberg tackade nej till sonen Bennys b­röllop eftersom han valde att säga ja till en kvinna som höll på Djurgården.

– Många tror inte att han var så galen som han var, men det var AIK, AIK, AIK. Det var inte bara fotboll utan även ishockey, bandy och handboll. Han blev besatt av allt som hade med AIK att göra. Mamma led nog mest över att AIK var så avgörande för honom. Hon saknade nog en man mer än vi saknade en pappa. Han jobbade och drog in pengar, men hon var ensam om ansvaret. Jag upplevde aldrig något familjeliv. Ville vi träffa farsan fick vi följa med på fotboll. För honom fanns ju bara AIK. Han pratade inte om något annat och umgicks bara med AIK:are. Putte Kock var o­fta hemma och yngre spelare bodde tidvis hos oss. De var som gudar för honom och det gick inte att säga något ont om någon som spelade för AIK. Han brydde sig inte så mycket om oss barn. Det var viktigare om någon spelare fyllde år och när säsongen tog slut placerade han alltid blommor på planen, berättar Anette Inger K­arina.

”Sveriges första fotbollsänka”

När Joel Spångberg väl var hemma ägnade han sig också åt AIK. Genom åren fyllde han åtskilliga klippalbum med tidnings­artiklar och privata bilder, till vilka han skrev små texter.
– Mamma brukade säga att hon var Sveriges första fotbollsänka. Samtidigt var det nog lugnt och skönt när han var borta. Gubben själv hade inget körkort, men han köpte en gammal Volvo som de skulle ha till bortamatcherna, säger sonen Alex Ingvar Knut, 67.
För Joel Spångberg skiftade humöret med AIK:s resultat.
– Jag kommer ihåg när AIK åkte ur allsvenskan 1961. Då var det stordepp och gubben försvann i två–tre dagar. Morsan var nära att ringa polisen, men vi sa att han skulle komma tillbaka och det gjorde han. Då hade han legat på ett hotell i Södertälje och sörjt, berättar Alex Ingvar Knut.

Ville sprida askan på Råsunda

Joel lämnade jordelivet 1995 och inte oväntat utgjordes symbolen i dödsannonsen av AIK:s klubbmärke.
– Det var en självklarhet. Han ville att vi skulle sprida askan på Råsunda, men det fick vi inte göra, säger Alex Ingvar Knut.
I stället fick Joel Spångberg sin sista vila i columbariet i Uppenbarelsekyrkan i Midsommarkransen.

– På begravningen var Black Army där och la ner en krans, som om gud fader hade dött. Det var nästan pinsamt, för många kommer ihåg honom som en galning. Om AIK förlorade satt han och grät. Det berodde alltid på otur, aldrig på att de spelade dåligt. En gång, när de låg under med 0–1 i en avgörande match, var han med och tände eld på en träläktare för att det skulle bli omspel. Det erkände han när han var gammal. Det var helt vansinnigt. Det var AIK, AIK, hela tiden AIK, säger Anette Inger Karina.
Vad tror du att Joel gör i sin himmel?
– Just nu gråter han väl eftersom det inte går så bra för AIK. Jag följer inte laget slaviskt, men har ett AIK-hjärta och när jag ser resultaten tänker jag på farsan. Det var ju bara AIK för honom. Det är intressant, men också lite tragiskt.
Joel Spångbergs barn blev förstås också AIK:are och så har det fortsatt, i generation ­efter generation.
– Mitt barnbarn är nio år och har börjat spela fotboll. Han spelar inte där nu, men hans dröm är att spela i AIK. Han fick bara ett namn. Kevin. Ah, han har i alla fall ett ”K”, säger Anette­ Inger Karina.

Reporter