Många känner honom som Nebo.
Andra föredrar Nesh. Eller Nešo.
Det kanske käraste av alla AIK-barn har många namn.
Sportbladet knackade på hemma hos Nebojsa Novakovic, som öppnade dörren, sitt hjärta och en burk med sköldpaddsmat.

text och foto Stefan Holm

Klockan har precis passerat sex på morgonen. I en fyrarummare inte långt från Solna centrum sover Gordana, 47, Dejan, 26, och Daniella, 20, bakom stängda dörrar men för pappan i familjen har dagen redan börjat.
Nebojsa Novakovic är nyduschad och redo för en ny arbetsdag i AIK:s tjänst, men innan han lämnar lägenheten måste han mata Obolo.
Den heter så, familjens vattensköldpadda. Nebojsa tar fram en burk med foderpellets och skruvar av locket.
– Tidigare hade vi en guldfisk som vi trivdes jättebra med. Det var stor sorg när vi förlorade den. Då, 2007, köpte jag sköldpaddan till familjen. AIK hade värvat Ivan Obolo och när han började göra mål kändes det viktigt att ha en Obolo hemma också. När Ivan var här tidigare i år fick han se en bild på sköldpaddan och veta att den är döpt efter honom. Då blev han nöjd, berättar Nebojsa Novakovic.

”Var aldrig någon fråga”

På motsatt sida av vardagsrummet står en bokhylla där en sidosektion fungerar som prisskåp. Nebojsa hann onekligen med en del, trots att han skulle fylla 27 när han sommaren 1991 kom till Sverige och började spela för Vasalund.
Prissamlingen berättar att han vunnit SM-guld och Svenska cupen, att fansen i både AIK och Djurgården röstat fram honom till Årets spelare och att han har spelat mot Arsenal på Wembley. Han har sparat en kaptensbindel med Ivan Turinas porträtt och bakom den står ett exemplar av biografin ”Nesh”, författad av Tommy Arvidsson. Mot väggen bakom glasbollen från Fotbollsgalan 1998, priset för Årets mål, lutar ett inramat foto som visar Nebojsa sekunden efter konstmålet mot Barcelona i Champions League-gruppspelet 1999.
– Jag älskade mina lagkamrater också, men just då vill jag springa upp på läktaren och dela glädjen med min familj. Det hade varit den bästa stunden i mitt liv. Jag var så stolt. För mig handlar inte fotboll om pengar utan stolthet och att få göra ett sådant mål i Champions League mot Barcelona…
Daniel Tjernström räknade med ett väggspel, men du lobbade bollen över Ruud Hesp.
– I det läget hade jag inte passat någon. Ha, ha, ha. En minut tidigare sköt jag från samma läge och upptäckte att målvakten stod långt ut när han räddade. När jag fick chansen igen var det aldrig någon fråga om vad jag skulle göra. Jag chippade och bollen gick i mål. Det var fantastiskt. 

Det var väl inte mer än rätt att du fick göra det målet, för det var ju du som sköt AIK till gruppspelet…
– Ja, mot AEK Aten. De var storfavoriter, men vi gjorde ett fantastiskt jobb och klarade 0–0 i Aten. På Råsunda visste vi att vi hade chansen och matchen hade pågått ganska länge när jag kunde avgöra. Det är enda gången jag har varit utanför straffområdet och gjort mål med vänsterfoten. När domaren blåser av matchen är mitt lyckligaste ögonblick som spelare. Vi vann, mitt mål blev avgörande och vi skulle få möta de bästa i gruppspelet. Jag var jättelycklig.

Du, i prissamlingen står också en liten flaska. Vad är det?
– Slivovitsa, sprit från Serbien.

Oavsett väderlek går Nebojsa från hemmet till AIK:s träningsanläggning intill Karlbergs slott. Han säger att han tänker klart under promenaderna, både när det gäller fotbollen och livet i övrigt.
När han kommer ut på innergården pekar han mot balkongen och berättar att där brukade finnas en stor parabolantenn, som var hans direktlänk till det Jugoslavien han lämnade och aldrig skulle återse.
– Att följa kriget och allt annat som hände i Jugoslavien var viktigt för mig. Mitt land splittrades och det påverkade min fotbollskarriär, säger Nebojsa.
Han korsar Storgatan och följer gångvägarna söderut. Under vandringen berättar han att han växte upp i Donji Kotorac utanför Sarajevo och började spela fotboll i Bratstvo Vojkovici. Han gick vidare till FK Famos Sarajevo och flyttade sedan norrut för spel i Dinamo Vinkovci, eller HNK Cibalia som klubben heter i dag.
Han hade blicken och snabbheten men var lätt i kroppen och fick mycket stryk i den jugoslaviska andraligan.

– Mamma såg bara en match och då satt hon och grät för att jag fick så många smällar. Hon gick aldrig på fotboll igen, men farsan var alltid med. Han var själv idrottsman, höll på med cykling, boxning och fotboll. I en match, när jag var 18–19, fick jag en armbåge i magen av en 35-årig motståndare och tappade luften. Då gick farsan in på planen och slog ner honom.

Skämtar du?
– Nej, säger Nebojsa och rätar ut högerarmen.
– Så gjorde han, och sedan låg killen på marken. Farsan, Petar, höll ju på med boxning och visste hur man skulle slå folk. Alla var chockade. Sedan kom polisen… Det var ett jävla liv. Åh, fy fan.
Nebojsa var en talang utöver det vanliga, men insåg det inte själv. Han rökte, tackade inte nej till en skvätt plommonbrännvin och stod över vissa träningspass.
– När jag var runt 20 pratade alla om min kvickhet. Jag växlade tempo tre-fyra meter från motståndaren, gick förbi, slog ett inlägg eller avslutade själv. I många matcher gjorde jag bra grejer i 15–20 minuter och det räckte för att vi skulle vinna. Dinamo var en riktigt bra klubb med bra spelare, men jag missade någon träning, rökte och gillade livet. Varför ska jag träna när jag ändå kan springa förbi? När jag var 20 var det ingen som sa till mig att jag skulle träna bättre och satsa på fotbollen. Då tjänade jag lite pengar och började bli känd, men för mig var det häftigt att bjuda hela gänget på en helkväll på diskotek och låta alla dricka vad de ville under hela kvällen.

”Det vore jättefattigt”

Nebojsa skulle ändå bli proffs och Sverige blev aktuellt när en man vid namn Mate Tolj började höra av sig å Vasalunds vägnar.
– Agenter ringde många gånger, men på den tiden var det inte lätt att lämna Jugoslavien. Kontrakten var på fyra år och helst skulle du skriva på två innan du fick grönt ljus och kunde tjäna pengar i ett annat land. Jag var 27 när Mate Tolj, som skulle bli mer kompis än agent, ringde. ”Vad ska jag dit och göra? Fy fan, Sverige är bara hockey.” Det var ju innan 1994, då Sverige gjorde sitt fantastiska VM. Jag räknade med att hitta något bättre, men han tjatade och bad mig att i alla fall åka och titta. Då kom jag till Vasalund, spelade en träningsmatch mot Nottingham Forest och gjorde mål på en bicykleta. Klubben ville ha mig direkt och folk i Vasalund pratar fortfarande om det där målet. Själv tänkte jag: ”Vad fan, ska jag spela här med 100 personer på läktaren?” Men de tjatade, så jag skrev på för ett år och tre månader.

1993 tog han rygg på Vasalunds ordförande Bo G T Peterson och förre tränare Bo Petersson, som erbjöds samma roller i ett Djurgården som rasat ur allsvenskan.
– I Norrettan spelade jag med Bosse Andersson och vi gjorde nästan 50 mål ihop. Det hjälpte inte, men andra säsongen – med Anders Grönhagen som tränare – tog vi oss tillbaka till allsvenskan.
1995 slutade nykomlingen på sjätte plats, bara åtta poäng bakom guldfirande IFK Göteborg. Sedan följde kaosets 1996, då AIK:s
lagkapten Jesper Jansson gick till Djurgården och blev hatad och hotad av fansen.
– Det blev kaos och oroligheter, var ett helvete hela året, minns Nebojsa och berättar om polisbevakade träningspass på Kaknäs IP.
Djurgården åkte ur allsvenskan igen, och Nebojsa bestämde sig för att ta det förbjudna steget i motsatt riktning. Erik Hamrén, som tränat honom i Vasalund, hade gått till AIK och klubben skulle möta Barcelona i kvartsfinalen i Cupvinnarcupen.
– Jag vågade lämna Djurgården för AIK men ingen – inte ens min familj – trodde på mig förrän jag visade upp kontraktet. Några andra klubbar ville också ha mig, men jag ville inte lämna Stockholm och då var det bara AIK som spelade i allsvenskan.

Fick du mycket skit för övergången?
– Ja, och det har jag fått varje gång vi spelat på Stadion eller Tele2. ”Nebo, din svikare!” Då får jag förklara att det är mitt jobb, att det enda jag kan är att spela fotboll. Jag och Bosse, som är sportchef i Djurgården, är bra kompisar, ringer och träffas. Det är inga problem. Oavsett hur mycket klubbarna ogillar varandra måste de på något sätt gilla varandra. AIK utan Djurgården, Djurgården utan AIK… Det vore jättefattigt.

Fylls med tårar

Tidigare i år, 6 mars, hade det gått 20 år sedan Nebojsa Novakovic debuterade för AIK på Camp Nou. Sedan dess har han upplevt mycket i klubben, både som spelare och ledare.
Under promenaden berättar Nebojsa om sitt liv. Om tröjbyten med ”den riktiga Ronaldo”, Mijatovic, Suker, Ljungberg och Rui Costa. Om barnen Dejan, som är ungdomstränare i AIK, och Daniella, som lämnat AIK för BP. Om erbjudandet från Kina. Om hur han efter fem år i AIK hamnade i Väsby. Om samarbetet med Mikael Stahre, Andreas Alm och Rikard Norling och utflykten till norska Sandefjord.
Oavsett berättelse återkommer han till Solna, som om jordens dragningskraft är extra stark här.
– Jag är en riktig Solna-bo, har bott här sedan jag kom till Sverige. Jag har bytt lägenhet några gånger, men nu har vi bott på samma ställe sedan 1994. Djurgården fixade lägenheten. Jag hade skaffat kompisar här och ville inte lämna Solna. När kriget började kom många flyktingar från Jugoslavien och vad var det första de kollade efter? Jo, om det finns något fotbollslag. När en spelare från deras trakter fanns i AIK fick de direkt en koppling till klubben. I dag håller både mina kompisar och deras barn på AIK. Jag trivs jättebra i Solna och läget är perfekt. Jag hade jättenära till Råsunda, gick till matcherna på fem minuter. När jag var i Norge stannade familjen kvar, så en gång i veckan körde jag hela vägen till Solna. Det tog åtta timmar, men för mig var det viktigt att träffa min fru och mina barn. Vi umgicks, åt middag och dagen efter, klockan 02.00, satte jag mig i bilen för att hinna till träningen i Sandefjord.

Plötsligt, i höjd med postterminalen, stannar Nebojsa och fäster blicken i asfalten. När han tittar upp är hans ögon tårfyllda.
Med darrande röst berättar Nebojsa att det var här han befann när telefonen ringde den 2 maj 2013. Displayen visade att dåvarande AIK-tränaren Andreas Alm sökte honom.
– Alm kunde knappt berätta vad som hänt och jag blev stående här i 15–20 minuter. Ivan Turina hade dött. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, fattade ingenting. När jag väl kom till Karlberg var det folk på plats, så jag gick tillbaka samma väg och ringde min fru, som också var bra kompis med Ivan och hans familj. Sedan åkte vi, hela familjen, till Senka för att hjälpa henne och deras två barn. Vi var bland de första i lägenheten, stannade hos dem hela dagen och hela natten. Det är den hemskaste dagen i mitt liv. När jag går förbi här påminns jag om livet…

…som kan vara så ofattbart skört.
– Ja, det gäller att njuta varje dag. När jag kommer hit brukar jag tänka på familjen, att vi mår bra, har det bra och älskar varandra. För mig är det korsningen till livet.
Vad hade du för relation till Ivan?
– Han kom från Kroatien och genom språket kom vi varandra nära. Han var ett proffs samtidigt som han älskade att träffa folk och dricka kaffe, sådant man gör på Balkan. Vi satt många gånger på kafé och snackade om annat än fotboll. Han var en jättebra kompis, en jättebra spelare, en jättebra människa. Ivan… Hur kan en så stor människa dö i sömnen? Fy fan.
Nebojsa tvingar fram ett leende när två kvinnor kommer fram och frågar om de får ta en bild med AIK-ikonen. Morgonsolen får hans fuktiga ögon att gnistra.
– Nästan hela Solna har fått min autograf eller tagit en selfie med mig. Det där är viktigt. Jag är likadan, som när jag har träffat Zlatan. Då är man stolt och vill visa bilden på Facebook, Instagram, överallt… Skillnaden är att jag bara är känd i Solna.

Det var inte första gången Nebojsa Novakovic förlorade en människa som stod honom nära. 1992 belägrades Sarajevo och det var med skräck han följde rapporteringen från det forna Jugoslavien.
– En dag ringde farsan och sa att de skulle begrava mamma samma dag. Jag förlorade henne i kriget. Hon hette Milica och blev 55 år. Pappa var i huset när det träffades av granater och började brinna. Det blev för mycket för mamma. Hon klarade inte stressen, drabbades av en hjärnblödning och fick på grund av kriget inte den vård som krävdes. Jag hade ingen möjlighet att åka på begravningen. Jag återvände 1997 och det var först då jag verkligen förstod att mamma inte levde. Jag lyckades ta farsan från Sarajevo till Stockholm, men mina två äldre syskon och övrig släkt var kvar. Det var en konstig känsla att komma dit… Han är borta, han lever, den kusinen finns inte längre, de är borta… Så var det under kriget. Jag var orolig samtidigt som jag var tvungen att sköta fotbollen för att kunna försörja min familj och skicka pengar till Sarajevo. I omklädningsrummet skrattade alla spelare utom jag och ingen förstod varför. Min engelska och svenska var dålig så jag kunde inte förklara mina känslor. Det kunde gå ett halvår utan att jag hade kontakt med pappa och mina syskon. Lever de? Har de blivit skjutna av prickskyttar?

Nebojsa, som är serb, förlorade sin mamma och sitt barndomshem i kriget, men när den väpnade kampen fick ett slut lät han bygga upp ett nytt hus på samma tomt.
– Farsan bor där. Han är 84 år och vi ringer varandra nästan varje dag. Jag har fixat tv-abonnemang, så när AIK spelar sitter hela familjen hos honom och tittar. Alla har AIK-kläder som jag har skickat ner genom åren. Jag är stolt över att det finns så många AIK:are i den by jag kommer ifrån, och ska AIK titta på någon spelare där nere bor vi alltid i huset. Jag kan bjuda på det, och det gör mig stolt.

I dag har Nebojsa Novakovic ytterligare en familj. När han 06.45 når AIK:s klubbhus sitter fotbollsbröderna Rikard Norling och Peter Wennberg i matsalen och planerar dagens aktiviteter.
Nebojsa, som ansvarar för fasta situationer, tar en kopp kaffe och slår sig ner vid bordet.
– När vi mötte Örebro hade vi tolv hörnor och fem frisparkar mot oss, men släppte in noll mål. Vi hade en frispark och en hörna och gjorde mål på frisparken. Det var en fantastisk match. Jag blir glad när vi gör mål, speciellt på fasta situationer.

Känner du en personlig tillfredsställelse då?
– Jo, men även om förberedelserna är viktiga är det spelarna som gör jobbet. Det är ändå väldigt roligt att vara tränare på den här nivån. För mig är förväntningarna och pressen, att vi är bäst i världen när vi vinner och sämst i världen när vi förlorar, inget problem. Det ingår i jobbet och jag tror på mig själv och laget.

Hur ser du på din framtid i AIK?
– Jag är tillsvidareanställd, men vill inte vara assisterande tränare i AIK hela livet. Det tar mycket kraft att anpassa sig till olika chefstränare. Jag har mina idéer, men det är alltid de som har sista ordet. Samtidigt har jag varit i klubben i snart 20 år och är väldigt lojal.
I framtiden kanske jag utvecklas ännu mer på en annan position eller jobbar med unga spelare i akademin. Vi får se.

Att leda ett lag med din son, är det en dröm?
– Självklart, med honom som huvudansvarig. Han gör ett bra jobb, så det ska bli kul att se hur långt han kan gå. Han är seriös, kanske mer seriös än sin farsa. Och mer svensk. Första gången jag kände mig riktigt svensk var när jag gick till tvättstugan och tvättade en hel dag. Det var inte möjligt att jag skulle göra något sådant när jag kom till Sverige, men man utvecklas och uppfostrar sina barn därefter. Sverige är ett fantastiskt land.

Om Dejan bär huvudansvaret kanske du får bestämma hemma…

– Nej, hos alla juggar är det frugan som bestämmer.

Under 1990-talet lärde jag känna dig som Nebo, men du kallas även Nesh och Nešo. Vad föredrar du?
– För mig spelar det ingen roll. Rikard började kalla mig Nesh, så i AIK och Solna blir det mest det. Övriga Fotbollssverige känner mig mer som Nebo.

Vem är den bäste tränare du har haft?
– Stuart Baxter 1999. Då spelade vi den bästa fotbollen och hade många fina offensiva spelare i truppen. 1998, då vi vann SM-guld, var allt så defensivt inriktat. Vi gjorde 25 mål på 26 matcher och släppte in 15. Jag gjorde fem mål och det räckte för att bli bäst i laget. På andra plats, med tre mål, kom ”självmål”. I min värld handlar fotboll om att göra mål. De som står på läktaren ska inte behöva kolla på matcher med en målchans.

”Tjuvrökte på fester”

Stuart berättade om ett läger i Perugia, då han ifrågasatte din vinnarskalle. Du ska ha svarat: ”Jag har slutat röka och börjat stretcha, men du är fan aldrig nöjd.” Sedan pratade du inte med honom på två dagar.
– Det händer att tränare och spelare skriker åt varandra. Det beror på att alla är vinnare. Stuart gick på de spelare som var viktigast för laget och var på mig om att jag skulle sluta röka. I Jugoslavien var de spelare som rökte fler än dem som inte rökte och tränarna kunde röka när vi hade samling. Sedan kom jag till Sverige, där alla sa att jag gjorde fel. I stället för att sluta reagerade jag tvärtom, ville visa att jag kan röka och spela bra fotboll. Sedan kom vi till Champions League, och då slutade jag. Jag insåg att det skulle göra mig ännu bättre som spelare.

Så du slutade röka 1999?
– Nej, jag tjuvrökte på fester och slutade helt först under tiden i Norge. Sedan dess har jag mått och trivts bättre. Rökningen gjorde att jag tappade sugen på mat. Jag äter mycket bättre i dag än jag gjorde som spelare.
Han praktiserar det under dagen. Frukosten består av färskpressad juice, två kokta ägg och lika många smörgåsar där ost- och skinkskivor får sällskap av tomat, paprika och tomat. På lunchen ligger det fisk, gräddfilssås, grönsaker och jordgubbar på tallriken.
Som så många gånger tidigare slår sig nyförvärvet Sulejman Krpic ner vid Nebojsas sida.
– Jag hjälper honom med språket och AIK har skaffat en svensklärare. Den som kan språket blir bättre på planen, men när jag kom till Sverige var det inte många klubbar som tänkte så. ”En spelare från Balkan? Kör!”

Som tränare har du samarbetat med Rikard Norling i många år. Vad är det som gör att ni trivs så bra ihop?
– Vi kompletterar varandra och pratar fotboll på samma sätt. Vi började jobba ihop redan 1998, då han var assistent till Stuart. Under mitt sista år i AIK ringde Börje Andersson och tjatade om att jag var välkommen till Väsby när jag slutade spela för AIK. Jag var på väg att skriva kontrakt som spelande huvudtränare, men kände mig inte redo. Jag ville starta min tränarkarriär med delat ledarskap och övertalade Börje om att jag skulle få jobba med Rikard. Han var ju redan insatt i jobbet som tränare och det hjälpte mig jättemycket. Nu har vi jobbat tillsammans två år i Väsby och sex år i AIK.

Under träningen leder Nebojsa en avslutsövning och uppmanar spelarna att passa bollen hårdare och lyfta blicken. Han gör det med Jos Hooivelds skor på sina fötter.
– På en träning förra året saknade Rikard en spelare, så ouppvärmd gick jag in och körde. Jos var i motståndarlaget, jag tunnlade honom, gick förbi och fick ett bra skottläge. Han blev förvånad över att jag gjorde så som tränare och kastade skorna mot mig efteråt. ”Se dem som dina. Jag vill aldrig använda dem igen!” Ha, ha, ha. Det var fint att få en present på det sättet.
När det är tvåmålsspel kan han inte hålla sig utanför sidolinjen när det kommer en boll studsande mot honom. Kärleken till en fotboll har ingen ålder, åtminstone inte för Nebojsa Novakovic.
– När jag får leka och trixa med en boll blir jag en annan människa och så har det alltid varit. Det gör mig glad. Jag är snart 53 men oavsett match går jag in på planen i halvtid och leker med småbarnen. Bollen är min bästa kompis. Förhoppningsvis får jag behålla den känslan till den sista dagen i mitt liv.