SIMON BANK: Ingen klubb är mer tabloidkompatibel än AIK – men den som vill lyckas får inte dras med i galenskapen

Min klasskompis Henke var AIK:are, det var han som ­hade fixat biljetter och ordnat resa och uppehälle.
Vi var i Stockholm ett par dagar för att få en fin start på höstterminen, och jag minns inte så väldigt mycket från den där tonårsresan, mer än att det var sol, att vi gick vilse mest hela tiden – och de där trapporna upp till Råsunda.
Om man nu skriver under på att det på något vis krävs en sinnlig upplevelse för att ­kunna få en genuin relation till en fotbollsklubb, en smak, en doft, en läktarkänsla, så var det min första riktiga bild av AIK.
Betong, branta trappor, buller, en väldigt påstruken äldre man på platsen bredvid. På det hela taget var det ganska mycket publik för att vara tidigt 90-tal, och en rätt hård atmosfär för någon som rest dit från landet. Något lite farligt som låg på lur mitt i solskenet.
Jag minns att Peter Larsson gjorde självmål, att AIK förlorade och att det var svårt att prata med Henke på ­vägen hem.

Baxter och superettan

Det var en brytpunkt mellan en bild jag hade av AIK som kom från böcker och urklipp (smokinglirare, världens vackraste klubbmärke, ­Kurre Hamrin, Rit-Olas 7–7-teckning, något slags rakryggad, sval elegans, en riktig fotbollsklubb) och en upplevd bild av adrenalin, betong och aggressivitet.
Sedan dess har AIK sugits ut från sitt historiska hem, när jag går förbi Råsunda i dag är det en byggarbetsplats och Friends Arena är något annat, något slags vag framtid som tvingat sig på.

Men Gnaget står fortfarande kvar i precis samma skärningspunkt när det gäller identiteten. Den historiska elegansen är tes, 70-talets embryo till en svensk ­supporter- och läktarkultur är antites, och sedan står vi där med syntesen AIK.
Högljudda, kaxiga, närsynta, megalomaniska, anarkistiska, farliga, smarta, Cham­pions League och SM-guld, men aldrig med självförstörelseknappen mer än en glidtackling bort.
Allt. På en gång. Högt och lågt, Stuart Baxter och superettan, läktarnas sociala smältdegel och våldspojkarnas fascism, Linje blå och Norra stå.
Det finns ingen klubb i Sverige som är mer tabloidkompatibel än AIK, de till och med viskar i rubriker, och när jag väl flyttade upp till Stockholm och hamnade på Sportbladet var det en verklighet som till en inte försumbar del kom att formas av att AIK fanns.
Min första riktiga utlandsresa som Aftonbladet-anställd? AIK i Florens. Min första skjutjärnsreflex som Aftonbladet-reporter? Efter Nebojsa Novakovics serbiska segertecken under ett derby. Min första stora konflikt som Aftonbladet-anställd? En utskällning av Stuart Baxter.

Inget intresse för ödmjukhet

AIK var klubben som verkade stå inför en lång guldepok, bara för att åka ur ett par år senare.
Det var mycket AIK de där åren, det har aldrig blivit särskilt mycket mindre.
Väldigt ofta har jag tänkt att lite ödmjukhet hade kunnat göra dem bäst i Sverige, men den breda AIK-massan verkar inte vara ­intresserade av det. ”Ödmjuka? Då skulle vi inte vara AIK längre. Och förresten är vi ­redan bäst.”

Det krävs en speciell sorts spelare för att lyckas i AIK, människor med en

speciell sorts mentalitet. Många har fått för sig att det är kaxighet som krävs, många unga grabbar försöker mot­svara bilden av att vara en AIK:are, ­säga rätt AIK-saker, på rätt AIK-sätt.
Men jag tror verkligen inte på det där.
Det som krävs för att lyckas här är en form av jämnmod, att inte dras med för mycket, inte låta all den där galenskapen runt omkring dra med dig in i stormen.

Är du Daniel Tjernström ska du klara att fortsätta ­vara det. Är du Martin Mutumba måste du förbli Martin Mutumba. Är du Krister Nordin ska du inte försöka dribbla som Kurre Hamrin.
AIK är inte som ­alla andra. Må de aldrig bli det.