”Jag är väldigt respekterad
av klubben”
Han kom som en oönskad anfallare från division 6.
Och lämnade som en legendarisk mittback 13 år senare.
Sven ”Dala” Dahlkvist, 61, offrade titlarna för lojaliteten till AIK.
– Är man i en klubb i så många år bygger man upp ett hjärta och en själ, säger han.
Tre generationer Dahlkvist möter upp utanför hemmet i Örebro. Sven Dahlkvist har varit barnvakt åt Penny, 1,5, medan OS-hjälten Lisa Dahlkvist varit och tränat med Kif Örebro.
En mysig morgon för ”Dala”, med ett av hans sex barnbarn. Efter dubbla höftoperationer och bristande rehab har han svårt att springa, men gåfotboll med barnbarnen fixar han ändå.
Som spelare var han stenhård, avskydd av motståndarfans och fruktad av motståndare. Att lägenheten är invaderad av pingviner, ett av världens gulligaste djur, är därför aningen förvånande. Han och hustrun Kerstin har ett hundratal pingvinstatyetter i alla storlekar både här och i sommarhuset.
– Alla borde ha en pingvin. Vi är lite av en pingvinsläkt, det ska ge lite tur. Det kommer från Kerstins föräldrar från början, men nu har vi allihop pingviner. Lisa har till och med en tatuerad på benet. Och jag hade alltid med mig en till matcherna. Jag hade den i fickan, men det talade jag inte om för någon under hela min karriär. Den var med mig där i omklädningsrummet, säger han.
Hyllorna är fulla, en statyett byggd i mosaik köpt i Paris sticker ut, liksom den en meter höga pingvinen som står på golvet.
– Den har åkt i golvet några gånger när ungarna sprungit omkring här. Annars är det värsta att får min fru syn på en pingvin är det bara att köpa den. Vi köpte en lampa för 700 spänn, jag tyckte det såg ut som ett spöke, men enligt Kerstin var det en pingvin. Hon blir sur när jag säger det, haha. Men det spelar liksom ingen roll vad det kostar, hon ger sig inte. Jag går aldrig in i några guldsmedsaffärer längre, för plötsligt står det en pingvin i kristall och med guldfötter där… Men jag gillar pingviner, är det lite spännande håller jag gärna en i handen. De är sociala djur, håller ihop livet ut. Som lagspelare.
Han själv är kanske AIK:s pingvin. Trygg att hålla i handen när det blåste som mest, och en oerhört lojal lagspelare ända tills klubben inte behövde honom längre. Från 1976 till 1987 missade han två allsvenska matcher. I övrigt stod han där, kärnan och ledaren i ”Dalavallen”, en av de största ikonerna i AIK:s historia.
Känslan är hisnande när man tänker på hur nära det var att han aldrig fått kontrakt med AIK.
Jag går aldrig in i några guldsmedsaffärer längre, för plötsligt står det en pingvin i kristall och med guldfötter där …
Fjorton år gammal debuterade Sven Dahlkvist som anfallare i A-laget hos division 6-klubben Gagnefs IF. Lång och sävlig, men med en stor näsa för mål. Skolan kom i tredje hand, i bästa fall, då ”Dala” sysslade med fotboll,
ishockey, tennis, löpning, bordtennis, skidåkning, bandy och till och med undervattensrugby.
– Jag tyckte hockey var jättekul, men jag var för dålig på att åka skridskor. Men jag hade bra spelsinne, bökade och gjorde många mål. Fast det gick ju bättre i fotbollen.
Han hade anbud från mängder av lokala klubbar, plus Åtvidaberg och Karlskoga. Talangscouterna rekommenderade honom till klubb efter klubb, men han tackade nej varje gång.
– Jag fattade ju inte att fotbollen kunde vara något för mig, att jag kanske skulle kunna leva på det. Jag spelade ju bara på skoj.
Sommaren 1974 nådde tipsen ända till AIK. En stockholmare som sommarbodde i Gagnef hade fått syn på den målfarlige anfallaren. Han kände i sin tur någon i AIK:s handbollssektion och efter lite övertalning bjöds den 19-årige Dahlkvist in för fem provträningar under hösten. Ivrigt påhejad av Gagneftränaren Sören Andersson åkte han ner till Stockholm, med Andersson som chaufför. Under den första träningen gjorde han ett drömmål. När bollen slogs in från kanten sprang Dahlkvist fram och klackade bollen över sitt eget huvud. Målvakten och de två backarna som sprang för att bryta sprang i stället ihop och blev liggande i en hög, medan Dahlkvist enkelt kunde lägga in bollen i det öppna målet.
– Det var en sån där Zlatan-variant som jag aldrig gjorde om igen under hela min karriär. Motspelarna som inte låg i högen ställde sig upp och applåderade. Hade jag bara haft något kontrakt med mig då hade jag skrivit på direkt, säger han med ett skratt.
Funderade på att flytta hem
Men sanningen att säga var steget från division sex-fotbollen i Gagnef till allsvenska AIK stort. För stort. AIK var ytterst tveksamma till att erbjuda 19-åringen något kontrakt, och det krävdes mängder av samtal och tjat från Sören Andersson för att klubben till slut skulle falla till föga. Dahlkvist erbjöds en enrumslägenhet i Solna, Kurre Hamrins gamla tillhåll, och 200 kronor i månaden.
– Det tog två–tre år, sen berättade deras kassör, Börje Fridlund, att ”ja… du satt ju bara där, och vi ville kanske inte ha dig. Men okej, vi prövar väl då…”.
Han var stenhård. Full disciplin och uppställning.
Trots kontraktet på fickan och den furstliga lönen blev inledningen i AIK tuff. Att flytta från lilla Gagnef med ett par tusen invånare till huvudstaden
var en omställning som hette duga, oron över att åka tunnelbana för första gången syns fortfarande i ögonen på honom när han berättar. Dessutom stod hela AIK för ett rejält ombyte, stentuffe britten Keith Spurgeon hade anställts som tränare i samma veva som ”Dala” skrev på kontraktet.
– Det var en kulturkrock, och inte bara för mig. Han var stenhård. Full disciplin och uppställning. Vi fick inte kalla honom för ”Keith”, utan det var ”mr Spurgeon” eller ”Boss” som gällde. Vi tränade en bit utanför Råsunda då, men inga spelare fick åka med i hans bil. Möjligen att lagledaren kunde få åka med.
Dahlkvist var en stor talang, och rent fotbollsmässigt hängde han i alla fall hyfsat med.
– Men fysiken, jag var ju flera mil efter de andra. Så efter ett antal träningar låg jag och funderade i en vecka på om jag skulle skita i det och flytta hem igen. Så tufft var det ju, jag hade ont i hela kroppen. Och dessutom hade jag en riktigt grov daladialekt som jag fick mycket skit för. Det var många som inte förstod vad jag sa, så det blev många skratt och jag bestämde mig ganska tidigt för att inte prata så mycket.
”Det var mobbning”
Prat eller inte prat, ”Mr Spurgeon” bestämde sig tidigt för att den 19-årige Dahlkvist inte var en spelare som han ville ha kvar i klubben.
– Vi blev ju osams, han ville inte ha kvar mig och jag tog mycket smällar från honom, rent fysiskt. Han kunde slå till mig i magen, bara för att han tyckte jag var för snäll och såna saker. Det var mobbning, det tyckte ju även mina kompisar. Men han ville väl få en reaktion. Och det var kanske en tankeställare för mig, jag kanske behövde det. Fast det var ju inte speciellt trevligt, det var det ju inte.
Efter mycket funderande under vintern 1974/75 bestämde han sig till slut för att stanna och kämpa på. Tanken på att flytta hem med svansen mellan benen var värre än det han fick utstå i AIK.
– Naturligtvis skulle kompisarna säga ”ja, det visste man ju”. Och det var inte heller bra. Det var mycket i minuspåsen som vägde mot varandra, men
stannade jag i AIK kunde jag i alla fall själv kontrollera det som hände. Det fanns en väg framåt där på något sätt.
Efter några månaders mobbning från tränaren fick Dahlkvist också en gruvlig chans till revansch.
– Jag gick ju och sög på det där, men jag bet ihop. Och så kom det ett läge…
Där kom jag, stor som fan. Han hann aldrig fullfölja utan gled långsamt med ansiktet över grusplanen. Sen kröp han ut på alla fyra.
”Dala” var fast i B-laget, men de två lagen tränade mot varandra och tränare Spurgeon gick gärna in på planen och visade hur han ville att spelarna skulle agera. Vid ett tillfälle röt han till åt A-lagets mittbackar, och gick in och skulle spela i fem minuter.
– Och då spelade jag ju mot honom och kände direkt att ”nu skiter jag i laget, nu ska jag bara smyga på honom. Nu är det min chans att ge honom en propp”. Enligt sina anvisningar skulle han få bollen, titta upp och så vända snyggt, men då smög jag mig fram och precis när han fick bollen och skulle vända upp kom jag och ”pang”. Där kom jag, stor som fan. Han hann aldrig fullfölja utan gled långsamt med ansiktet över grusplanen. Sen kröp han ut på alla fyra. Sa ingenting utan ställde sig bara vid sidan av planen. Alla blev helt knäpptysta. Men det roliga var att han kunde ta det, han
började inte springa och bråka med mig, utan förstod ju någonstans att jag nu tagit min chans. Men han sa inget till mig. Två veckor senare kom vår lagledare fram till mig och sa ”du, jag har lite hälsningar från Keith Spurgeon, mr boss”. Han säger så här att han tycker att du gått framåt och blivit lite mer aggressiv, och ja…”. Sen började han träna extra med mig.
”Hoppas någon blir skadad”
Tio år senare vann Dahlkvist Guldbollen, och i talet tackade han Keith Spurgeon.
– Kompisarna som var med på den första tiden undrade ju varför jag pratade så positivt om honom när han varit så taskig mot mig. Men det var han som gjorde det, som fick mig att vara noggrann och förstå vad som krävdes för att gå hela vägen. Efter att jag nämnt honom i talet kom han faktiskt ner på en träning och sökte upp mig. Det var jätteroligt att se honom igen.
Spurgeon fick sparken i slutet av säsongen, den brittiska disciplinen fungerade inte i AIK. I stället tog Lars-Oskar Nilsson över, och inledningen blev tuff för ”Dala”.
– Jag märkte direkt att han inte ville ha mig där. Han tyckte det var konstigt att jag fick vara kvar i klubben. Samtidigt kände jag att min fysiska form blev allt bättre, och fick jag bara chansen ”så skulle jag visa dem”.
Chansen kom, på nåder, i försäsongsturneringen Thorsten Cup. Under försäsongen 1976 hade AIK drabbats av en rad skador, och i sista stund ringdes ”Dala” in, mest för att fylla ut bänken mot Djurgården. Med 20 minuter kvar låg AIK under med 2–0, två byten var gjorda, och kvar på bänken satt bara Dahlkvist.
– Jag minns att jag satt och tänkte ”hoppas att någon vill gå ut, hoppas att någon blir skadad. För då jävlar…”. Och mycket riktigt, jag tror att det var någon av Leback-bröderna som vinkade för skada, och jag satt och jublade inombords. Det första jag gjorde var att spela fram till reduceringen, och sen gjorde jag ett mål också. Och då blev det ju direkt rubriker och snack.
Jag märkte direkt att han inte ville ha mig där.
När säsongen väl började var han ändå långt ifrån A-laget, men när resultaten gick emot dem började pressen ifrågasätta Lars-Oskar Nilssons laguttagningar och klaga på bristen på anfallare.
– ”Men den där jäveln som var inne i Thorsten Cup då, var är han då?”, frågade man. Och då kunde de inte hålla mig borta. Jag tror att jag fick hoppa in mot Örebro, och sen fick jag debutera på riktigt mot Landskrona hemma. Jag gjorde mål och efter det missade jag bara två matcher till i AIK tills jag gick till Örebro elva år senare.
Att Sven Dahlkvist skulle missa en match med AIK var så otänkbart att dåvarande tränaren Rolf Zetterlund inte trodde på honom när han ringde in och sjukanmälde sig i början av 80-talet.
– Han åkte hem till mig och kikade. Men jag hade över 38 graders feber båda gångerna, så det gick inte. Fast jag spelade faktiskt med feber några gånger också. Jag och Zetterlund var överens om att jag bara skulle gå in och ställa mig på planen, men inte göra något.
Det första året som ordinarie var han anfallare, med bland annat ett hattrick mot Djurgården som följd. Men när Gunnar Nordahl tog över 1977 drabbades AIK av en försvarskris, och Dahlkvist flyttades ner i planen.
– Vi hade sålt en mittback och sen bröt Börje Leback benet. Så jag fick provspela. Det var en B-lagsmatch mot Åtvidaberg och jag tyckte att det gick åt skogen. Men Gunnar var nöjd. ”Bra, du kör på som mittback nu.”
Den riktiga debuten blev ett riktigt eldprov. Derby mot Djurgården inför 20 000 åskådare. Men det blev succé och seger med 2–0.
– Blev jag inte matchens lirare också? Jo, jag fick den där DN-pokalen. Fast jag kände mest ”skit också, jag vill ju vara center”. Jag tyckte det var kul, älskade att göra mål. Men när jag summerar karriären hade jag kanske aldrig fått Guldbollen om jag inte blivit mittback, och kanske inte blivit landslagsman heller.
Från 1977 och de kommande tio åren var han den stora ledaren i det AIK-försvar som med tiden kom att kallas ”Dalavallen”. Smått omöjlig att passera, stentuff i duellerna och ansiktet utåt för det lag som bland annat gick obesegrade under ett års tid 1983–1984. Motståndarsupportrarna hatade honom.
”Rädda våra liv, rädda våra barn…”
– ”…bort med Dala från fotbollsplan”. Haha, den tyckte jag var rolig. Det är inte så många spelare som fått ramsor om sig från motståndarfansen. Det visade att de hade respekt för mig.
Var ramsan lika rolig då, under den aktiva karriären?
– Ja, absolut. Det var ju så jag såg det. Jag blev inte psykad, utan jag kände en viss stolthet. Där stod jag också upp för klubben och för de egna supportrarna. Motståndarna får göra hur de vill, men jag står ändå upp och ger svar på tal genom en bra match.
Laget bestämde sig tillsammans med den mentala coachen för att de inte skulle säga ”Dala”, utan kalla mig ”Sven”. För det var ett snällare namn.
Även hos motspelarna blev han ett spöke. Mannen som aldrig blev skadad och alltid stod där och stoppade dem.
– Jag hade ju lite att sätta emot i duellerna och kunde skapa lite respekt. Det var nog inte roligt att möta mig och jag var inte jättepopulär i de andra klubbarna.
Det gick så långt att Hammarby kallade in en mental tränare för att få bukt med ”problemet Dala”.
– (skratt) Ja, det var väl det roligaste. Det tyckte jag var jäkligt kul att höra. Jag fattade inte att de kunde låta den storyn komma ut. De hade till och med ett grupparbete om hur de skulle göra för att inte se ”Dala” när de mötte oss. I deras bild var jag väl jättestor och tuff och man var rädda för mig. Så laget bestämde sig tillsammans med den mentala coachen för att
de inte skulle säga ”Dala”, utan kalla mig ”Sven”. För det var ett snällare namn.
Ville lämna för Malmö FF
En enda gång under karriären var han nära att lämna AIK. När klubben åkte ur allsvenskan 1979 hörde Europacupfinalisten Malmö FF av sig och lockade med ett bra bud och en sportslig satsning. Övergången var så nära att ”Dala” var nere i Malmö och tittade på hus och pratade med Bob Houghton. Men dåvarande AIK-ordföranden Lennart Johansson satte
stopp.
– När jag berättade för honom om Malmös intresse sa han att jag skulle vara kvar i AIK. Men sen efter att jag varit där nere på besök ringde jag upp honom igen och sa att jag hade bestämt mig för att lämna. Då sa han ingenting. Det blev helt tyst.
Och sen?
– Ingenting. Jag sa ”Hallå? Hallå?”. Men till sist fick jag lägga på luren. Jag kände bara att det här gick fan inte. Så jag blev kvar i AIK.
För att Lennart Johansson inte sa någonting?
– Ja, fan… man hade respekt för honom förstås. På den tiden var han AIK-ordförande och han hade sin lilla klan där. Var nere på varje träning och stod och kikade. Varje lördag kom gänget och kokade kaffe. För mig var det jättesvårt när han sa ”du, du är kvar i AIK”. Det var Lennart som gjorde att jag stannade, det var han som vägde över till att jag blev kvar. Sen var det naturligtvis laget och tryggheten också, men framför allt han.
Tänk om…
Under sina 13 år i klubben var ”Dala” med och vann Svenska cupen två gånger och den allsvenska serien en gång. SM-guldet var nära, final 1986 mot just Malmö FF. Men han nådde aldrig hela vägen fram.
– Nära, nära, men aldrig hela vägen. Så det är ju det där SM-guldet som man skulle velat ha naturligtvis.
Har du tänkt på vad som kunde ha hänt om du gått till Malmö i stället?
– Nej, det släppte jag nog ganska… eller jo, jag har tänkt. För jag har ju spelat i en klubb där man kanske inte satsat så mycket på spelarna som man under den tiden gjorde i Malmö och Göteborg. Även när vi gick riktigt bra var det bara jag som var med i landslaget från AIK. Så det har jag ju funderat på, hade jag fått fler titlar om jag gått till Malmö? Men det var det som jag missade genom att vara lojal. Och det är ju också en känsla. Kanske en viktigare känsla. För jag är ju väldigt respekterad av klubben och AIK-supportrarna och det känns fantastiskt. Och det är en bättre känsla än att få tre SM-guld med Malmö FF.
