Lennart Johansson fyller 88 år i november men ser inte slutet på sin ledargärning. Innan han drar sig tillbaka vill han fylla styrelserum och läktare med respekt.

Möt AIK:s hedersordförande i en stor intervju om klubbkänsla, korruption, hälsoproblem, svartgula minnen och pokalen som bär hans namn.

– Kan inte AIK vinna allsvenskan hoppas jag att Djurgården eller Hammarby gör det.

text Stefan Holm foto Marcus Ericsson

På dörren till kontoret i Svenska fotbollförbundets lokaler vid Evenemangsgatan i Solna sitter en stor svartvit porträttbild med texten ”Lennart Johansson office”. Bakom ett skrivbord sitter han i egen hög person, Sveriges största fotbollsledare genom alla tider.

Det är som att kliva in i ett slags museum. Väggen framför honom är täckt med diplom och andra hedersutmärkelser och domineras av en högst personlig hyllning från Azerbajdzjan. Lennart, i helfigur, är porträtterad på en matta som ska påminna honom om 1994, då svensken hjälpte den forna sovjetstaten att bli medlem i Uefa.
– Jag kan ju inte ha den på golvet och se folk trampa mig på huvudet, säger Lennart och spricker upp i ett leende.

Vilken av alla utmärkelser är du mest stolt över?
– Den har jag hemma. Göran Persson gav mig Illis quorum meruere labores, som medaljen heter. Översatt från latin betyder det ”Till dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”. Jag är den enda idrottsledaren som har fått den i tolfte storleken. Sedan har jag kungens medalj i åttonde storleken och tyska fotbollförbundets hederstecken. Jag har gjort en ganska bra vandring.

På plats när Råsunda invigdes

Han har ju det, snickarsonen som blev en pamp utan att vara en pamp. Lennart Johansson berättar om sin resa från barndomshemmet i Åkeshov till maktens korridorer. Han är sladdbarn i en syskonskara på sju och fick som sjuåring följa med sina vuxna bröder till invigningen av Råsunda. Lennart kommer aldrig att glömma den där aprildagen 1937, då AIK besegrade Malmö FF med 4–0 på den nya nationalarenan.
– Jag hade aldrig varit på fotboll tidigare och satt på pakethållaren när vi cyklade bort till Råsunda. Vi satt på det som hette västra läktaren, AIK-orkestern spelade och man fick varmkorv och glass i pausen. Jag minns inte så mycket av matchen men fastnade för en liten tjock gubbe som spelade i AIK, ”Lillis” Persson. Honom tittade jag på hela tiden. Han var en av AIK:s storspelare på den tiden och blev svensk mästare i både bandy, ishockey och fotboll.

Var det, för att hålla oss till fotbollstermer, kärlek vid första inkastet?
– Ja, efter det fortsatte jag att gå på Råsunda. Jag gillade klubbmärket och tyckte att de svartgula tröjorna var snygga. Jag cyklade till Skytteholm för att se träningarna med Harry Nilsson, ”Gurra” Sjöberg, Börje Leander, Ove Karlsson, Sune Andersson och ”Garvis” Carlsson. Det var inga snobbar som spelade, fanns inte en massa pengar. ”Kom in du grabben”, sa de och så fick man fråga det man undrade över. ”Garvis” berättade att han varit brottare och kom från Falbygden. Det var legendariska spelare. 1948 tog Sverige OS-guld i London och då spelade Sune Andersson, ”Garvis” och Börje Leander i landslaget.

Den där grabben skulle också bli legendarisk, om så som ledare. Lennart Johansson var bara tolv år när han var med och startade IK Hjälm, kvartersklubben som blev fröet till Brommapojkarna. Han spelade fotboll och handboll men insåg snart att det var som ledare han gjorde störst nytta.
– Johanssons karriär som fotbollsspelare är inget att skriva om. Jag var lyckligtvis så pass klarsynt att jag såg att någon storstjärna blir jag inte. Man kan göra nytta inom fotbollen ändå, tänkte jag, och på ledarsidan har jag hunnit med en del.

Inom AIK fick han sitt allra första uppdrag i slutet av 1950-talet, då han blev sekreterare i bandysektionens styrelse.
– Skälet var att jag var gift med Börje Leanders syster. Han och många av de andra fotbollsspelarna i A-laget dubblerade och spelade även bandy. Sören Häggström, ”Lill-Garvis” Carlsson, Lennart Hemming, Jim Nildén och allt vad de hette. Sedan blev jag lagledare och ordförande inom bandyn och gick över till fotbollen. Eftersom jag följde laget noggrant och var ordförande i bandyn var steget inte så stort. Jag blev fotbollsbas 1964, var ordförande i fotbollsstyrelsen i nio år och i huvudstyrelsen i fjorton år. Jag har tjänat mitt bröd.

Lennart Johansson klamrar sig fast vid det förflutna. Han berättar om sina idoler, från Erik”Lillis” Persson till Börje Leander och vidare till Kurre Hamrin, och återger en värld som känns väldigt främmande i dag.

– Det är så många minnen, så många matcher. Råsunda blev mitt hem. Jag såg den första matchen 1937 och den sista 2012, innan vi flyttade hit till Friends. Jag längtar tillbaka till Råsunda. Det kan inte hjälpas, även om det inte var samma glans över det hela.

Så det var bättre förr?
– Det var bättre på Gunnar Nordahls tid, sjöng de ju. Det stämmer nog. Jag känner igen alla spelare i AIK från 1940-talet och framåt. När jag var 30 kilo lättare sprang jag och Bruno Nyberg (spelare som blev lagledare och ordförande i fotbollsstyrelsen) två varv runt Råstasjön medan spelarna sprang tre. Efter matcherna drack vi kaffe eller te med spelarna och sedan satte vi oss i bastun på Råsunda och gjorde upp med grabbarna, hur mycket de skulle ha. Spelare och ledare var av samma skrot och korn och det blev en sammanhållning. Spelarna var som vem som helst, inga stjärnor som nekade att umgås med vanligt folk.

Upplever du att det är så i dag, att spelarna sätts på piedestaler?
– Ja, men det är inte deras fel. Media sätter dem på piedestaler och pengarna spelar roll. Då fick de en tia extra för att kunna ta en snaps efter matchen på söndagen. När jag hade blivit vuxen satte jag mig alltid jämte… Vad fan hette han, högerbacken som blev borgmästare i Stockholm? Ingemar Ingevik. Han drack inte, så då fick man en snaps av honom. Det var tjusiga tider, det. Ha, ha, ha.

”De grät, jag grät”

Lennart Johansson skulle vandra vidare i fotbollsvärlden. Han valdes 1985 till ordförande i Svenska fotbollförbundet och fungerade i närmare 20 år som ordförande i Uefa och vice president i Fifa.

Vilka egenskaper gör dig till en bra ledare?
– Jag försöker säga som det är, är rak, håller mig till sanningen och är inte rädd för att säga ifrån när jag tycker något är åt helvete. Sedan har jag alltid försökt vara ett föredöme, som när man på kvällarna sitter och äter med spelarna under ett träningsläger. Det är då man lär känna varandra. Jag är glad att jag är med i den mest illustra samling som finns, AIK-ringen. Den är för spelare som har varit i A-laget i tio år och ledare som har varit med ännu längre. Vi träffas en gång i månaden och äter ärtsoppa, men punschen har vi lagt av med.

Vad är du mest stolt över när du tittar tillbaka på din ledargärning?
– Att det har gått bra i avseendet att jag inte har råkat ut för någon kritik för oegentligheter, korruption eller något jävla fiffel med pengar. Jag sökte nya positioner och slogs med Blatter. Det skäms jag inte för i dag. Han stoppade Adidas-pengar i fickan och det är inga småpengar vi talar om. När jag såg att han fifflade och sökte stöd av dem jag trodde var goda vänner i exekutivkommittén drog de sig undan och tyckte inte att det vara något att bråka om. De var betalda de också, av Blatter. Han hade betalt dem för att hålla tyst. De var korrumperade allihop. Nu kan jag säga det, för i dag är det bevisat. De har skickats i fängelse eller förts bort ur sammanhangen.

Under intervjun återkommer han gång på gång till sitt livs bittraste nederlag, hur han 1998 förlorade Fifa-valet mot Sepp Blatter sedan João Havelange köpt röster åt den man han föredrog som sin ersättare på presidentposten. En mutskandal stoppade svensken från att få idrottsvärldens kanske mest prestigefyllda uppdrag och det lämnade ärr i själen.
– Utan köpta röster hade jag vunnit. Det vet vi nu, att jag hade slagit Blatter med 20 röster. Jag hade satsat så hårt och trodde så mycket på det, och så möttes jag av den här slutvinjetten. På kvällen kom mina kamrater från ”exekutiven” i Uefa och åt middag på hotellet. De grät, jag grät. Det är en sådan där upplevelse som sitter i resten av livet. Jag var på väg att bli deprimerad. Besvikelsen var total, men samtidigt blev jag mer klarsynt. Jag kunde inte tro att sådan skit förekom. Jag kunde inte tro det, att någon skulle köpa bort mig utan bakgrund, utan skäl.

Vad känner du inför Blatter och Michel Platini, som 2007 efterträdde dig som Uefas ordförande? I dag är båda misstänkta för oegentligheter och avstängda från all fotbollsrelaterad verksamhet.
– Jag är besviken, förbannad och tycker synd om dem. Ja, det är synd att två människor med utmärkta begåvningar inom olika områden använder sin talang på det viset, att de lurar sig själva och hela omgivningen. Platini var en utomordentligt duktig spelare, men det var allt. Min aktning fick han aldrig.

Hur gick du vidare för att våga lita på folk igen?
– Det, att jag litar på alla människor, är mitt största fel. Det sa min fru efter den där kvällen, och det gör jag. Jag vill tro gott om människor, vill tro att det finns något gott i alla. Det behöver inte bli söndagsskola för den skull. Det får gärna vara lite hårda tag, men det ska vara ärlighet och rakhet hela vägen. Enligt min fru gör jag mig bäst när jag ställer mig upp inför massor av folk. Då är jag en bra talare. I vanliga resonemang är jag tämligen ordinär. Ja, du vet ju hur hustrur är.

Så hemma vid köksbordet är det Lola som är chef?
– Ja, och inte bara där. Det är ingen tvekan om det.

”Känner att vi hör ihop”

Har du aldrig utsatts för mutförsök under alla år i maktens korridorer?
– Aldrig, och det är jag glad för. Det som i dag föder mig är att Zlatan, Ronaldo, Messi eller Franz Beckenbauer kan komma och hälsa, fråga hur jag mår och vilja bjuda på något, en kopp kaffe eller så. Då känner man att vi hör ihop. Det är inte grabbarna det är fel på. Det är sponsorer och andra som göder dem. Det är ofantliga summor i rullning och det är ganska äckligt, tycker jag.

Så det har hänt att Zlatan vill bjuda på kaffe?
– Nej, men han har kommit fram. Det första han sa var: ”Fan, det var du som skapade Champions Leauge. Där ska jag också vara med.” Då tyckte han att jag hade gjort något i alla fall. Han vet vem jag är, men det får räcka med det.

Tror du att han någon gång får vinna Champions Leauge?
– Det beror på hur det går med korsbandet. Att leva med opererat knä och vara en storspelare i fotboll är inte så jävla lätt. Vi ska väl snart ha kaffe, va?

Det serveras kakor med äpple- och kanelfyllning och matiga bullar smaksatta med Goudaost. Lennart Johansson tar för sig ur konditoripåsarna på skrivbordet och dricker kaffe ur pappmugg.
Hans käpp står lutad mot skrivbordet. 87-åringen har gått på en och annan smäll genom livet, även fysiskt.
Under hela sitt yrkesverksamma liv jobbade Lennart på, som det hette när han anställdes som 20-åring, Linoleum AB Forshaga. När han 50 år senare lämnade golvföretaget där han blev vd och styrelseordförande hade han varit sjukskriven två gånger. Första gången berodde på en blindtarmsoperation, den andra på tillfällig blindhet.

– Det var en hård smäll. Jag jobbade på Göteborgsfabriken och åkte till Stockholm för att vara med i ett lag som skulle möta Skandia på sandplanen nedanför läroverket i Vasalund. Det regnade, läderbollen blev tung som fan och snörningen lossnade. Då fick jag bollen i ansiktet och tappade synen på båda ögonen. Jag blev blind i 14 dagar, men eftersom det handlade om en inre blödning kunde läkarna greja det. Jag fick synen tillbaka.

For upp ur sängen med rullator

Under OS 2000 träffade jag dig i Adelaide och då hade du fått en pacemaker inopererad.
– När jag klev av planet svullnade vristerna och blev stora som handbollar. Läkare upptäckte förmaksflimmer, opererade mig och installerade den pacemaker jag fortfarande har. Det gick bra, men sedan har jag haft en stroke och fått cancer tre gånger… Det är svårt att ta kål på Johansson.

Du är väl en kämpe …
– Ja. Jag var knappt sjuk på 50 år och sedan kom hela skiten. Jag har orkat med det också och tror att man måste vilja leva vidare. Dessutom är det viktigt med självrespekt som driver en vidare. När jag fick stroken (2008) var jag på sommarstället och skulle duscha. Jag halkade på tvålresterna, slog huvudet i kakelgolvet och vaknade på Norrtälje lasarett. Då stod, av alla människor, Sven Tumba och bröderna Leback framför mig. ”Det här klarar Johansson aldrig”, sa de. ”Ni ska få se era jävlar”, sa jag, for upp ur sängen, tog en rullator och for igenom korridoren så att systrarna blev skräckslagna. Jag kom inte ihåg att de haft jordgubbar med sig, men när de kom tillbaka dagen därpå tyckte de att det hade blivit en jävla skillnad bara på en dag. Det är nog en ”spirit” jag har. Jag är nöjd med mitt liv och vill fortsätta, vill uppträda som en vettig människa, vill vara med, vill ha ett gott renommé, vill att det ska vara rättvist. Min pappa myntade olika uttryck och sa att jag alltid skulle hålla mig till sanningen. ”Den springer ikapp dig oavsett om du vill eller inte.” Det hade han rätt i. Det är ju så.

Du var den drivande kraften bakom Champions Leauge och 1999 fick du se ditt älskade AIK nå gruppspelet.
– Ja, då var jag glad och de var ju med i leken under några matcher. Jag minns när de mötte Barcelona och domaren micklade med en hörna så att vi fick ett baklängesmål. ”Nebo” (Nebojsa Novakovic) var stjärna på planen, gjorde ett par genomrusningar och lobbade bollen över målvakten.

Tror du att vi får se AIK göra succé i Champions Leauge igen?
– Jag vill ju det, men vi är inte där än. Titta på hur Malmö byggt upp stabiliteten, ända sedan Eric Perssons dagar. De är med hela vägen och kommer att vinna allsvenskan i år också, eller vad tror du? Malmö har använt pengarna till att skaffa sig slagkraft och traditionens makter är stor. Klubben har byggt vidare på det Eric Persson, med sin anda, och de engelska tränarna Bob Houghton och Roy Hodgson byggde upp.

”Alltid lika glad när AIK vinner”

Vilka tränare har betytt mest för AIK genom alla år?
– ”Moggli” Gustafsson, ”Garvis” Carlsson och i viss mån Gunnar Nordahl. Han var en hedersman och sa bara till grabbarna: ”Ni är så jävla duktiga fotbollsspelare så jag behöver inte tala om för er vad ni ska göra. Gå ut och vinn nu, för fan.” Han gjorde det enkelt för sig, för så var han uppbyggd själv. Han var fostrad i Norrköping med (Lajos) Czeizlersom tränare. Sedan tog han tåget till Italien och gjorde en dålig första halvlek i sin första match för Milan. Men han kom tillbaka, gjorde tre mål i andra halvlek och vann sedan italienska skytteligan fem gånger.

Att ha en vacker självbild och inte tvivla på sig själv är väl allmänt viktigt i livet?
– Jo, du måste tro på det du gör, känna för det du arbetar med och under uppfostran få lära dig att inte bli för stöddig. Det är det värsta jag vet, människor som petar upp näsan så här, säger Lennart Johansson och sätter höger pekfinger mot nästippen.

Hur påverkas du, som alltid har levt nära klubben, av AIK:s resultat?
– Jag blir alltid lika glad när de vinner, alltid lika ledsen när de får stryk. Den kärleken har funnits i hela mitt liv och finns fortfarande. De senaste tio åren har AIK hängt med ganska bra. Jag var ju med på den tiden då det var bra om de hängde kvar i allsvenskan.

Sedan 2001 bär SM-bucklan ditt namn.
– Ja, jag blev glad när de frågade om jag ville vara med. Nutidens spelare undrar väl vem fan den där Johansson är, men sedan kommer de nog på att det är han som kommer på varenda match.

På insidan av Lennart Johansson pokal hade tydligen någon ristat in ”Djurgården är bäst”.
– Ja, och på sockeln stod det Hammarby. Det slipades bort, men kunde inte snackas bort. Det talades mycket om det där, men mig rörde det inte. Jag vill att bästa laget ska vinna allsvenskan och kan inte AIK vinna hoppas jag att Djurgården eller Hammarby gör det. Stockholmslagen är alltid sedda lite över kanten, som de där stöddiga pojkarna från Stockholm som kommer och ska bestämma var skåpet ska stå. Så är det ju inte alls, egentligen.

”Är en sjukdom”

Hammarby vann Lennart Johanssons pokal under premiäråret och fick lämna över bucklan till Djurgården. Det kan inte ha varit enligt planerna.
– Nej, men så där har det ju alltid varit. Det är inte samma lag som vinner år efter år.

Tittar man på AIK:s organisation har det varit många maktstrider genom åren. Varför är det en klubb som förknippas med kaos?
– Det är mest de senaste tio åren det har varit så. Det är för många lycksökaresom tycker det är en klubb de vill komma in i för att tjäna lite pengar och få en ställning. Jag hoppas att (Per) Bystedt, som jag jobbade med för 10–15 år sedan, kan göra något. Det där är en sjukdom som skadar fotbollen och AIK. Hammarby och Djurgården har sina schismer, men inte så som i AIK. Det är inget jag försvarar. Jag är förbannad på det och tänker ta itu med det. Jag har bildat en stiftelse som  ska verka för fair play, ärlighet, schysta redovisningar, ungdomsfostran och utbildat ledarskap så att vi får tillbaka det vi hade en gång i tiden. När AIK mötte IFK Göteborg 1943 och fick stryk med 1–4 applåderade publiken Göteborg och när Gunnar Gren kom in på banan fick han extra applåder. Det var ingen som kallade dem för ”horjävlar” eller något. Man tog ett nederlag. Det var en annan inställning. Det bästa laget skulle hyllas. Sedan slogs man på dansbanan på lördagskvällen i stället.

Var fotbollen mer ödmjuk förr?
– Ja, vi accepterade varandra på ett helt annat sätt. Serieföreningen, som i dag heter Svensk elitfotboll, var sammansatt av klubbar som var med i de stora sammanhangen. Eric Persson, (Stig) Svensson i Öster,  ”Nalle” Halldén (IFK Norrköping), Lennart Nyman, Hammarby, Sigvard Bergh i Djurgården … Vi kände varandra och hade samma syn på fotbollen. Det var ingen stöddighet.

”Fotboll är ju härligt”

Vad driver dig att kämpa vidare med fotbollen?
– Att jag ska uppleva hundraårsdagen.

Så för dig är det ett sätt att hålla sig ung i sinnet?
– Jo, det är det. Jag går på AIK:s alla matcher och landskamper och är på de flesta matcherna i Champions League. Sedan brukar jag vara den som får dela ut hederspriser till Ronaldo, Messi eller någon annan som ska ha något. De vet vem jag är. Fotboll är ju härligt. Ser man en match mellan Real Madrid och Barcelona kan man få en upplevelse för hela veckan. Messi kan stå framför tre motståndare och plötsligt har han dem bakom sig och slår bollen i mål. Vilka jävla grabbar.

Hur vill du bli ihågkommen som ledare?
– Som han som återförde fotbollen dit den här hemma. Jag vill få ut något av idén jag har och stiftelsen jag startat. Jag vill att folk och medier kan konstatera att det har blivit en annan atmosfär i fotbollen, att den blivit till något i närheten av det som en gång var meningen.

Reporter

Fotograf