Baxter minns den magiska hösten – som kunde slutat så annorlunda…

Det var hösten när Patrick Kluivert, Gabriel Batistuta, Luis Figo, Patrick Vieira och Davor Suker kom till Råsunda.
This is the fucking Champions League, not amateur football.
– Jag tänker tillbaka väldigt ofta. Det var fantastiskt roliga tider, säger succétränaren Stuart Baxter.

text Stefan Holm

AIK:s insats i Champions League-grupp­spelet är vida omtalad och trots att snart två decennier har passerat blir huvudrollsinne­havarna ständigt påminda.
Stuart Baxter kan berätta mer om det.
I mitten av 1990-talet blev han nära vän med två andra européer som likt honom var på tränaruppdrag i Japan, blivande Arsenal-managern Arsène Wenger och hans högra hand ­Boro Primorac.
Sedan gruppspelet – där Baxter mötte duon under mindre vänskapliga förhållanden – kan den förre AIK-tränaren inte minnas att han pratat med Primorac utan att bosniern tagit upp Nebojsa Novakovics klassiska lobbmål mot Barcelona med orden: ”Novakovic, Novakovic, goal, goal, fantastic!”
Det stannar förstås inte där. När Stuart Baxter nyligen erbjöds och tackade ja till jobbet som förbundskapten i Sydafrika fungerade han som huvudtränare i Pretoria-klubben Supersport United. När han en dag klev in i omklädningsrummet hade spelarna letat upp ett Youtube-klipp från 1999, där Baxter blir intervjuad av TV3:s Henrik Strömblad och återger orden som fick domaren Alain Sars att skicka upp honom på läktaren: ”This is the fucking Champions Leauge, not amateur football, please take your responsibility.”
– Ja, tror du inte att spelarna hade hittat det. De skrattade och sa att min svenska lät hemsk. Hur de nu kunde veta det? säger Baxter och garvar.

”Åh jävlar, vilken grupp!”

Han kom till AIK 1998, införde ett diamantformat mittfält, pressade motståndarna inåt planen och lät mittbackarna sköta en stor del av uppspelen. Det gav SM-guld 1998, cupguld 1999 – och spelidén höll även internationellt.

– Jag saknar åren i AIK och tänker tillbaka väldigt ofta. Det var väldigt roligt och stort att vara förbundskapten i Finland när vi spelade 1–1 mot Tyskland i VM-kvalet, men sammanhängande har jag aldrig haft ett så utmanande, stimulerande och givande jobb som i AIK. I ­alla klubbar jag varit har jag sagt hur jävla kul det var och berättat historier från Wembley och Camp Nou.
AIK kvalificerade sig för gruppspelet i Champions League genom att besegra vit­ryska Dnepr Mogilev och AEK Aten, och bara lottningen blev en upplevelse.
Klubbdirektören Stefan Söderberg, ord­föranden Sune Hellströmer och pr-chefen Dick Lidman var på plats i Monte Carlo, ­medan Baxter satt i tv-soffan och följde tv-sändningen. 32 lag skulle delas in i åtta grupper och skotten trodde inte sina ögon.
– Jag har ett klart minne av lottningen, hur jag satt hemma med familjen och såg gruppen växa fram. Arsenal, Barcelona, Fiorentina… Åh jävlar, vilken grupp, tänkte jag – och sedan kom AIK. Jag blev så glad att jag hoppade upp ur soffan. ”Wow, vilken upplevelse det här kommer att bli för ­alla!” Sedan satte jag mig ner och ­målade upp ett rätt skräckinjagande scenario. Det här gruppspelet skulle ju kunna förstöra nästan allt bra vi hade gjort tillsammans, säger Stuart Baxter.
Han ville ändå tro på sitt AIK, och han var inte ensam om det. När Baxter kom till trä­ningen dagen efter lottningen möttes han av en syn han aldrig kommer att glömma.
Ögonen.
Han pratar om ögonen.
– Det fanns inte en svag blick någonstans. Beslutsamheten var så cool. Det var svenskt jävlar anamma. ”Jaha, vi får väl se hur jävla bra de är.” Alla var riktigt tända och då fick jag en djup känsla av att vi kunde störa de här lagen.
Det kunde AIK. Allmänna Idrottsklubben var på väg mot tidernas skräll mot Barcelona, skakade Arsenal på Wembley och spelade oavgjort mot ”Batigols” Fiorentina.
Visst, AIK tog bara en poäng och blev sist i grupp B, men det hade kunnat vara så annorlunda. Det var inte bara AIK-anhängarna som insåg det.
Kvällen före den sista och betydelselösa gruppspelsmatchen mot Arsenal befann sig Stuart Baxter på Grand Hôtel för att träffa Arsène Wenger, sin gamle vän från Japan.
– När vi satt där och diskuterade sa han: ”Det här måste ha varit otroligt för dig och ditt lag. Efter tre matcher skulle ni ha lett gruppen på fem poäng. Det hade varit näst intill osannolikt, men ni hade otur mot Barcelona och var nära oavgjort mot oss.” Så var det ju. Vi ska ­inte underskatta hur stort det här var. Det var fantastiska matcher, är väldigt varma minnen.

Tror du att AIK får uppleva något liknande?
– AIK är en stor klubb som kan attrahera och producera bra spelare, men det är en lång väg dit och lottningen var osannolik. Det händer inte med dagens lag och inte om två, tre år.

Har du kontakt med några spelare och ­ledare från din tid i AIK, förutom din son Lee?
– Gerry Peyton ringer från Arsenal ibland och Andreas Alm har jag pratat med lite grand.

Inte Rikard Norling, som var din assistent?
– Nej, i fotbollsvärlden är det svårt när man är så långt ifrån varandra. Jag är ingen demon på sociala medier, och det tror jag inte Rikard är heller.
Ändå, försäkrar han, har spelare och ledare band för livet. De växte sig starka under de där magiska höstmånaderna 1999.
– Om Ola Andersson och Krister Nordin träffas på en flygplats någonstans i världen behöver de inte prata. När de tittar på varandra skulle deras blickar berätta att de har varit med om något stort tillsammans.
Stuart Baxter fyller 64 år i augusti och har tecknat ett fyraårsavtal med det sydafrikanska fotbollsförbundet. Han utgår från Johannesburg, där han bor med hustrun Cecilia.
– Folk kommer fram och gratulerar mig till jobbet, men jag ber dem vänta med det. På papperet står det att jag ska vara förbundskapten i fyra år, men det kan vara över på en minut. Jag går in i det här med öppna ögon. Vi får se hur det går, men jag har inte så mycket tid kvar ­inom fotbollen att jag kan ge upp en VM-möjlighet. Sedan kommer vi att flytta tillbaka till ­Europa. Jag hoppas få ett vettigt jobb till innan jag slutar. Jag försöker anpassa mig till dagens fotboll, vill inte vara den där gamla tränaren som spottar ur sig samma budskap hela livet.

Du lämnade AIK år 2000. Har du någon gång varit på väg tillbaka?
– Ja, vi har snackat ett par gånger, men klubben har haft några duktiga tränare och det är inte bara att promenera dit. Allt i livet handlar om tajmning. Jag skulle älska att få en chans till i AIK, men både klubben och jag ska tänka oss för noga. Vi kan förstöra mycket av det vi byggde upp och det skulle leda till frustation.

FEM MINUTER FRÅN ETT MIRAKEL

Hur sammanfattar man den här matchen? För Stuart Baxter räcker det med ett ord.
– Orättvist.
AIK spelade oerhört disciplinerat och tog sensationellt ledningen mot det stjärnfyllda spanska mästar­laget. Målet är en klassiker som återges med versaler i klubbhistorien. Matchen hade pågått i 72 ­minuter när Daniel Tjernström ­passade Nebojsa Novakovic och löpte in i straffområdet – men v­äggspelet kom aldrig. ”Nebo” ­tittade upp och lyfte bollen över målvakten Ruud Hesp och, via ­ribbans underkant, in i mål.
På matchgenomgången hade AIK pratat mycket om Hesp, att lobb­lägen kunde uppstå eftersom den holländske målvakten hade för vana att lämna mållinjen.
Baxter inspirerade dessutom N­ovakovic genom att berätta om H­ugo Maradona, Diegos lillebror, som gjorde många chipmål i J-League.
– Han hade det i huvudet, fick läget och chippade. Det var därför han blev så vansinnigt glad. Han visste inte vart han skulle ta vägen, säger ­Stuart Baxter.

Glädjen skulle dock bli kortvarig. I matchminut 86 nickade i­nhopparen Abelardo in kvitteringen – under ett pågående dubbelbyte. Franck Glochon, den franske fjärdedomaren, hade förberett två bytesskyltar och i enlighet med den första lämnade Pontus Kåmark plats för Karl Corneliusson. N­ovakovic, som skulle byta med Christer Mattiasson, hade däremot inte avslutat sin vandring mot sidlinjen när den målgivande hörnan slogs.
Spelarna protesterade högljutt och Baxter var vansinnig när han vinkade till sig franske huvuddomaren Alain Sars, som inte hade några planer på att underkänna målet.
– Det var så stort, och det var så slarvigt dömt. När jag sa ”this is the fucking Champions League, not amateur football, please take your responsibility” var det för att han skulle fråga fjärdedomaren och linje­mannen om situationen. Jag ville få honom att inse att han gjort fel, men de bara stod där som om de skitit ner sig. Då fick jag rött kort och fick inte sitta på bänken på Wembley. Det var ett jävla straff, men jag var tvungen att stå upp för klubben, s­pelarna och supportrarna, säger Stuart Baxter.

Han var arg när han satte sig på R­åsundas läktare och ville sjunka g­enom betongfundamenten när Dani, helt obevakad på en Figo-frispark, nickade in 1–2 på stopptid.
– 1–1 var totalt orättvist och spelarna är bara männi­skor. Det är svårt att skärpa till sig när man har varit så upprörd. De visste hur stort det var och vad som togs ifrån oss, och tappade pondusen per automatik. Om det stått 0–0 e­ller 1–0 hade vi aldrig gett bort en sådan situation som frisparken.
Kan du fortfarande bli ­förbannad när du tänker på Alain Sars?
– Absolut. Därför försöker jag att inte tänka på det. Skillnaden mellan en vinst och en h­ederlig förlust mot Barcelona är enorm. En seger hade gått till historien som ett av Europas stora slag.

CHOCKADES AV ARSENALS SPEED

Arsenal bedömde att Highbury, som rymde 38 500 åskådare, var för litet för CL-spel och fortsatte att spela sina hemmamatcher på Wembley. Ett svenskt klubblag ­hade aldrig tidigare fått möjligheten att visa upp sig där, men spelarna i AIK stressade inte upp sig. ­Sommarvärvningen Pontus Kåmark, som vunnit ligacupen med Leicester och spelat VM-kval på den mäktiga nationalarenan, konstaterade lugnande att Wembley har ungefär samma mått som andra fotbollsplaner.
Spelarna blev ändå chockade – av Arsenals speed. Oj, oj, oj, vad det gick undan i matchupptakten. ”The Gunners” satte Mattias Asper på prov direkt och tog inte oförtjänt ledningen genom en viss Fredrik Ljungberg, som förvaltade en perfekt slagen djupledspass från Dennis Bergkamp.
Stuart Baxter, som var avstängd och följde matchen från hedersläktaren med Dick Lidman vid sin sida, var inställd på en anstormning men fick se sina spelare bli helt översprungna.

I hans frånvaro coachade assistenten Rikard Norling laget från sid­linjen. Han var 28 år och oprövad på den internationella scenen, men när det blåste som mest på ­Wembley fick han ett nytt kort att spela. Baxter fungerade som croupier och skickade L­idman till bänken med det där kortet, som berättade att AIK måste övergå till en 4–5–1-uppställning för att täta bakåt.
– Rikard gjorde ett ­väldigt bra jobb den ­kvällen, säger Baxter.
Visst, den taktiska förändringen fick vindarna att mojna och i början av andra halvlek kunde Krister Nordin, frispelad av Ola Andersson, trycka in kvitteringsbollen.
– Vi hade pratat väldigt mycket om det, att vi måste komma i en a­ndra löpning när Tony Adams, som ledde försvarsspelet, försvarade djupt, gick framåt och fick hela linjen med sig. När Ola fick bollen, de klev upp och Nordin löpte in… Ja, vi fick 1–1 genom något vi hade diskuterat. Jag blev så glad. Om jag inte suttit på kungliga läktaren hade jag kissat ner mig, säger Stuart Baxter.
AIK borde även ha fått möjlig­heten att ta ledningen på straff, men domaren missade det regelvidriga när Winterburn agerade målvakt och stoppade Daniel Tjernströms skott med vänsterarmen.

I stället förvandlades drömmen till en mardröm och precis som mot B­arcelona föll avgörandet på stopptid. Matchen hade pågått i 91 minuter när Nwankwo Kanu liggande spelade fram Thierry Henry, som placerade bollen till höger om Asper.
– Det var ett snöpligt mål, som tillkom efter en långboll. Arsenal ska ju snurra upp oss, inte göra mål efter att bollen studsat som i ett flipperspel. De fick sig ändå en riktig match, säger Stuart Baxter.
Matchen slutade 1–3 sedan Davor Suker avslutat en kontring med att rulla bollen i öppet mål. Spelarna i AIK kunde ändå lämna Wembley med raka ryggar.
De tillresta supportrarna, som gav full hals i 90 minuter, imponerade också.
– Vilket liv de förde. Det var fantastiskt att titta bort mot AIK-klacken, säger Stuart ­Baxter.

PRÄSTSONEN STÄLLDE
BATIGOL I SKUGGAN

Förhandsrapporteringen handlade om Gabriel ­Batistuta, som mer eller mindre på egen hand ­förväntades sänka AIK. Den ständigt levererande anfallsstjärnan gjorde ju fem mål på fem VM-matcher i Frankrike 1998 och hade svarat för 21 fullträffar under den gångna Serie A-­säsongen.
AIK:s motdrag: En klarinett­spelande prästson som två år tidigare spelade division 2-fotboll med Sirius.
Två dagar efter sin 24-årsdag klev David Ljung – som spelat från start i endast 15 allsvenska matcher – ut på Råsunda och gjorde sitt livs match. Tillsammans med mittbackskollegan Michael Brundin anonymiserade han en argentinsk målmaskin som gjort 133 mål på 217 matcher i en av världens bästa ligor.

Baxter, som var tillbaka vid sidlinjen i sin kostym, njöt av varenda sekund.
– När David kom till oss (1998) var han ganska kantig i sitt försvarsspel, men på en träning inte långt före gruppspelet insåg jag att myntet trillat ner. Hans positionsspel var bra och jag kände på mig att han var redo för uppgiften. ”Se nu till att ­Batistuta inte får härja fritt!” ­David fick en tydlig roll och ­hade ett tyst självförtroende. ”Nu jävlar ska ni få se!” Det var svenskt jävlar anamma – och han lyckades, säger Stuart B­axter.
Gästerna från Florens inledde matchen med att ­upprätta läger framför AIK:s straffområde, men p­ressen avtog och när Ola Andersson tio minuter in i andra halvlek gav plats åt Karl Corneliusson hände ­något med hemma­lagets spel.
AIK var periodvis det bättre laget, men som slut­resultatet avslöjar skapades inte särskilt många mål­chanser under matchen.
– Vi spelade tajt, men hade en riktigt bra chans när Andreas (Andersson) var igenom, minns Stuart Baxter.

Fiorentina skapade inte mycket mer, men Rui Costa skickade i väg en boll som smekte ribban och Pasquale Padalino lyckades träffa den. AIK behövde dock inte be om ursäkt för det oavgjorda resultatet. Efter matcherna mot Barcelona och Arsenal var det hög tid att klubben fick marginalerna på sin sida.
– Det blev en väldigt jämn match och vi plockade vår första CL-poäng. Det var det inte många som trodde på före matchen, och det var det som var kul, säger Baxter.

FÖLL DIREKT

I Champions Leauge fick Stuart Baxter möjligheten att möta tre giganter i det gröna fältets schack. Inte minst Giovanni Trapattoni, Milan-ikonen som blev tränare, hade samlat på sig pokaler under åren i Juventus, Inter och Bayern München.
– För mig var det stort att möta alla taktiska genier och åka till Italien.

Efter 0–0 på Råsunda vågade AIK-tränaren hoppas på mer, och han intalade sin omgivning att det inte alltid är en nackdel att spela borta. Fiorentina ­hade fått en dålig start på Serie A, förlorat de två senaste hemmamatcherna mot Roma och Parma och bara tagit två poäng på de tre inledande matcherna i gruppspelet.
– De hade haft ett helvete med sina supportrar och jag ville åka dit och spela taktiskt klokt, sätta ihop ett lag som frustrerade och sårade, säger Stuart Baxter.

Tyvärr blev fel lag skadskjutet. Matchen hade bara pågått i fem minuter när Gabriel Batistuta slog en frispark som träffade Thomas Lagerlöf i muren varför bollen ändrade riktning och ställde Mattias Asper.
Det var bara början. Fiorentina vann med hela 3–0, trots att AIK hade betydligt fler målchanser.
– De fick ett tursamt ledningsmål, men vi var inte chanslösa. Inför andra halvlek sa Ola (Andersson): ”Vi kan såra dem varje gång vi knackar oss ur deras förstapress”. Ja, vi spelade bra och var optimistiska, men h­ade behövt fördröja deras ledningsmål. Efter matchen sa Trapattoni att han var glad över att det inte var vi som gjorde det första målet. Då hade det blivit en mardrömsdag för honom, säger Stuart Baxter.

ALLA FÖRNEDRINGARS MAMMA

Senast AIK mötte Barcelona på Camp Nou, i Cupvinnarcupen 1997, tog gästerna sensationellt en tidig ledning genom Pascal Simpson.
En repris var inte långt borta, för redan efter två minuters spel bröt Krister Nordin ett uppspel och prickade ribban med ett distansskott.
Sedan var det slut på det roliga, trots att Barcelona hade säkrat gruppsegern och vilade spelare som Rivaldo, Luis Figo, Phillip C­ocu och Luis Enrique.
I första halvlek vann katalanerna bollinnehavet med provocerande
75–25, och Patrick Kluivert var en stolpträff från ett äkta hattrick. ­Matchen utvecklades till, för att tala AIK-språk, förnedringarnas mamma.
– Så utspelad har jag inte blivit i hela min karriär, säger Stuart Baxter.

Han insåg tidigt att slaget var förlorat och valde att vila lagkaptenen Krister Nordin i andra halvlek. Den allsvenska guldstriden skulle avgöras tre dagar senare, och för AIK ­väntade en tuff bortamatch mot Örebro. Det mötet, och krånglande ljumskar, förkla­rade Andreas Anderssons ­frånvaro och varför 20-årige ­Daniel Hoch fick starta ensam på topp.
– Allt hängde på den matchen och vi var ute ur bilden när det gällde Champions League. När de smällde in ett par mål kände jag att jag inte kunde stå där och låta spelarna springa sig medvetslösa inför matchen mot ­Örebro, säger Stuart Baxter.
AIK-förlusten stannade vid 0–5 och får ses som smickrande. Barça kunde – eller rättare sagt borde – ha vunnit med betydligt mer, men valde att leka fotboll den sista halvtimmen.
– Barcelona slog av på takten och skärpan hos spelarna var inte vad den borde, men jag har sett större lag än AIK åka till Barcelona och bli utspelade, säger Stuart B­axter.

På den följande presskonferensen blev han förolämpad på nytt,
av Barça-tränaren Louis van Gaal.
– Ronald Koeman (assisterande tränaren) var väldigt professionell och gav oss komplimanger men van Gaal var näst intill arrogant. Han konstaterade att det är en annan sak att möta Barcelona på Camp Nou än på någon liten arena borta, säger Stuart Baxter.
Själv visste han inte om han skulle skratta eller gråta när han mötte pressen.
– Jag vet inte om man kan säga att taktiken spricker när man aldrig har bollen.
Tre dagar senare var Baxter besviken igen. AIK besegrade visserligen Örebro på Eyra­vallen, men det räckte inte till SM-guld eftersom Helsingborg samtidigt slog IFK Göteborg på Ullevi.
– Vi tappade ledningen i allsvenskan när vi gick in i Champions League. Jag tror inte att det hade hänt ­utan den här mentala berg- och dalbanan, men jag skulle inte v­ilja ha det ogjort, ­säger Stuart Baxter.

EN MINNESVÄRD AVSLUTNING PÅ ÄVENTYRET

Det stod klart att AIK skulle komma sist i grupp B när Arsenal kom till Råsunda, och Barcelona och Fiorentina hade skaffat ett ointagligt försprång på kanonlaget från L­ondon.
Arsène Wenger vilade Martin Keown, Tony Adams, Thierry Henry och flygrädde Dennis Bergkamp, och även AIK saknade sitt ordinarie mittbackspar.
David Ljung satt febersjuk på ­bänken och Michael Brundin hade drabbats av ryggskott. I brist på alternativ placerade Stuart Baxter mittfältaren Thomas Lagerlöf som ­högerback och radade upp tre ytterbackar vid hans
sida.
Det påverkade inte spelkvaliteten. Trots manfallet och att bara äran stod på spel väntade en minnesvärd afton på nationalarenan.
– För oss var det en stor match och vi ville tillfredsställa vår publik, säger Baxter.

I AIK lyste ingen stjärna starkare än Andreas Andersson, som visade varför han kostade 19 miljoner kronor att lösa från Newcastle. Lilla Hovas bidrag till den stora fotbollsvärlden gjorde hemmalagets båda mål, och som han gjorde dem.
Kvitteringen till 1–1 tillkom sedan han tagit emot en perfekt slagen djupledsboll från Nebojsa Novakovic, ­lurat upp Nigel Winterburn på läktaren, rundat mål­vakten Alex Manninger och petat bollen i öppet mål.
Solouppvisningen fick Lasse Kinch och Glenn H­ysén, som kommenterade matchen för TV3, att gå upp i ett tonläge som inte hörts sedan Pernilla ­Wahlgrens medverkan i Melodifestivalen 1985.
– Andreas var väldigt bra den kvällen och valsade runt mittbackarna, minns Stuart Baxter.

Marc Overmars och David Suker avgjorde matchen med varsitt mål i början av andra halvlek, men Andreas Andersson var inte klar med sin show. 2–3 målet, då Ola Andersson levererade bollen på silverbricka, var också en klassuppvisning. Andreas tog emot bollen och ­vrickade den med höger yttersida förbi Manninger.
– Vi gjorde en väldigt bra match, hade fler chanser och borde ha fått oavgjort, summerar Stuart Baxter.
Det var inte bara Andreas Andersson som hyllades efter matchen. Krister Nordin spelade sin sista match inför flytten till Brøndby och fick en avtackning han ­aldrig kommer glömma.
– Men jag hoppas komma tillbaka någon gång. Det vore fint att avsluta karriären i AIK, sa lagkaptenen, o­vetande om hur rätt han skulle få.

Reporter