Hur betalar man en intervjulunch med Krister Nordin?
Med kort, förstås.
61 gula och fem röda gör honom till den mest brutala spelaren i AIK:s historia.
– Kan man inte vinna skytteligan kan man vinna något annat, säger han med ett snett leende.

Fågel, fisk eller mittemellan? Krister Nordin, 49, studerar serveringskärlen på lunchbuffén,tar för sig av kyckling, potatis och sallad och slår sig ned vid ett av borden på en hotellrestaurang vid Kungsgatan.

Han ser sliten ut, mannen som framstod som osårbar på fotbollsplanen. Krister tar en tugga och förklarar att han tillbringade påskhelgen på Falu lasarett. Han akutopererades där och fördes sedan i ambulans till S:t Görans sjukhus, där han tvingades till ytterligare ett ingrepp och en veckas hospitalisering.

– Pang, bom! Det bara kommer. Jag får ett akutanfall en gång om året. Det är som att få en kniv instucken i mellangärdet.

Krister Nordin lider av kolangit, som påminner honom om en misslyckad gallstensoperation. Nya stenar bildas och inflammerar gallgångar och bukspottkörteln, vilket är förklaringen till den outhärdliga plötsliga smärtan.

Att Krister Nordin berättar om sitt helvete betyder inte att han beklagar sig. Han är inte den typen och det formade honom som fotbollsspelare. Han härdades redan under uppväxten i Solna-stadsdelen Bergshamra.

– Pappa var ungdomstränare i IFK Bergshamra och jag var alltid med honom på idrottsplatsen. Fattades någon spelare fick jag hoppa in och spela tvåmål mot de som var två, tre år äldre. Jag åkte i backen många gånger men bet ihop. Det var likadant på somrarna, när vi spelade hockey på gatan. Jag fick vara med de äldrekillarna och stod i mål med bara ”plock” och ansiktsmask.

Säg inte att ni spelade med riktiga puckar?
– Jo. Ibland sprang jag hem och grinade, men oftast gick det bra. Jag har gått den hårda vägen, säger Krister, som växte upp i en riktig AIK-familj.

Pappa Hans tillhörde B-laget och storasyster Annika, som i dag är förbundskapten för dövlandslaget, spelade i damlaget under många år.

Djurgården trodde inte på honom

Ingen hade blivit förvånad om Krister inlett sin elitkarriär i samma klubb, men det var aldrig aktuellt. Som nybliven tonåring fastnade han i Roger Boténs talangdammsugare och togs till Djurgården. Klubbens 68:or vann allt som gick att vinna och den där Krister Nordin visade att han ville mer än alla andra.

Han blev uppflyttad till A-truppen som 16-åring och spelade året därpå, 1987, sin första match för representationslaget.

– Vi skulle möta IFK Eskilstuna på Stockholms stadion i division 1 Norra. På samlingen fick jag reda på att Glenn Myrthil blivit sjuk och att jag skulle ersätta honom på topp. Jag var ingen forward, men gjorde det bra. Efter det rullade det på.

Krister Nordin etablerade sig i Djurgården och var en del av laget fram till 1991.

– Då var det lite turbulent. Många gamla spelare, som Vito Knezevic, Roger Casslind, Stefan Hermansson och Stefan Rehn, hade lämnat Djurgården och när jag frågade om klubben skulle satsa på oss yngre blev svaret nej.

Söderberg lyfte på hatten

I stället för att sörja kontaktade Krister Nordin klubben där hans favoritspelare hade spelat. Inte Franz Beckenbauers Bayern München, inte Pelés Santos utan Yngve och Börje Lebacks älskade AIK.

Värvarbasen Stefan Söderberg lyfte givetvis på hatten när den oömme mittfältaren erbjöd sina tjänster.

– När jag ringde sa han: ”Krister, kom hit. Vi måste skriva kontrakt.” Tyvärr tog det lite tid innan jag blev spelklar. Jag satt i omklädningsrummet inför den allsvenska premiären 1992 och visste inte om jag skulle få spela. Då, först då, fick jag klartecken.

Vad berodde det på?
– Djurgården trodde inte att jag hade skrivit på för AIK, så Stefan fick ringa upp ”Matte” Jansson. ”Jo, Krister har skrivit på.” ”Det tror jag inte på.” ”Jo, det har han”. ”Nej…” Det löste sig till slut, och det är jag glad för i dag. När jag gick till AIK kändes det som att komma hem, och det är där jag har haft mina största framgångar.

Fick du mycket skit för att du gick från Djurgården till AIK?
– Nej. Jag klarade mig bra, men det är klart att folk har ropat saker under derbyn. Det gjorde mig ännu starkare. Jag har ett bra psyke och har aldrig varit nervös inför matcherna.

Krister Nordin skulle bli en av AIK:s verkliga giganter. Han hjälpte klubben att bli svenska mästare 1992 och 1998, var delaktig i tre cuptitlar och ledde styrkorna i Europa med kaptensbindeln runt vänsterarmen.

Vilken är den första minnesbild som poppar upp när du tänker tillbaka på karriären?

Krister Nordin lägger ner besticken, spricker upp i ett leende och är plötsligt 31 år igen. Hans minnesalmanacka visar den 2 november 1999 och AIK möter Arsenal i Champions League.

– Givetvis är det målet på Wembley. Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Jag hade ju tittat på ”Tipsextra” med pappa och sett alla cupfinaler och sådant från Wembley. Ja, hela Champions League-äventyret är ett stort minne. Vi hade mycket press med oss i London, Barcelona och Florens och mötte tre av världens då bästa lag, men jag kände… Vad fan, det står ändå 0–0 när vi startar. Enda plumpen var Barcelona borta. Annars spelade vi bra. Vi hade en bra mix med rutinerade spelare som (Pontus) Kåmark, som hade spelat i de här ligorna och var vana vid miljön. Det var en jäkligt rolig upplevelse, som när vi mötte Barça hemma. Vi spelade bra och Andreas Andersson, som lurade upp Winston Bogarde på läktaren ett par gånger, var gudomlig. Det var surt att domaren Alain Sars tillät dem att göra mål under det där dubbelbytet i slutet av matchen. De där matcherna har satt sig i skallen på fansen och folk runt omkring.

På gott och ont.
– Ja, i dag skulle AIK inte ha en chans. Det är klasskillnad så att det sjunger om det. De där lagen har världsspelare på varenda position. Det är lite kul när man zappar på tv:n. Ena dagen ser man toppfotboll i Europa, den andra ser man allsvenskan. Det är lite skillnad.

Hur många gånger har du sett målet mot Arsenal på Youtube?
– Fem–sex, kanske.

Kom igen …
– Okej, men max tio. Det är så dålig kvalitet, som vhs. Jag kommer ihåg varje moment, hur jag bryter en passning, slår en taskig pass till Ola (Andersson), som fiskar upp bollen, ser att jag fortsätter framåt och spelar mig fri. Det var en häftig känsla.

”Vi hyvlade ner varandra”

Krister Nordin fick även med sig fysiska minnen från Champions League-gruppspelet. De matchtröjor AIK:s lagkapten bytte till sig utgör en skatt snarare än en samling: Dennis Bergkamp och Nwankwo Kanu, Arsenal, Rivaldo och Michael Reiziger, Barcelona, Gabriel Batistuta, Fiorentina…

Namnen ger en bild av hur Nordin sprang fram till lagens största stjärnor när slutsignalen ljöd, men den är inte sann. Det var Bergkamp, Årets spelare i Premier League säsongen 1997–98, som frågade efter Nordins tröja.

– Jag pratade med (Fredrik) Ljungberg på väg mot spelargången när Bergkamp ropade och frågade om vi kunde byta tröja. Det var lite kul.

”Glöm det gosse”, svarade du?
– Ha, ha, ha. Nej, jag sa: ”Det kan vi göra”.

Tröjorna kom till användning när Krister Nordin tillsammans med sin svåger drev en sportaffär på Ekerö, där han fortfarande bor.

– De hängde i taket i butiken, som kuriosa. En dag kom det in en kille och frågade vad jag skulle ha för Arsenal-tröjan. ”Den är inte till salu”, svarade jag. ”Varför inte det?”, undrade killen. ”Jo, den är äkta. Jag har spelat mot Bergkamp.” När han vände sig mot mig sa han: ”Vad fan, det är ju du!”. Han erbjöd 10 000 för tröjan, men det är ett minne som jag inte ville sälja. Nu hänger tröjorna hos min son, som har ramat in dem.

I modern tid är det bara du och Thomas Lagerlöf som har dubbla SM-guld med AIK. Vilket värderar du högst?
– Det måste vara 1992. AIK hade inte vunnit på 55 år och hela säsongen var magisk. Vi hade få skador och avstängningar, gick runt på få spelare och var disciplinerade och effektiva. Peter Larsson kom från Ajax året innan och 1992 kom (Dick) Lidman och jag. Vi hade en bra mix och otroliga vinnarskallar. Ja, våra träningar kunde vara världskrig. Tommy (Söderberg) fick gå in och bryta vissa träningar för att vi spelade så tufft. Vi hyvlade ner varandra så att det sjöng om det. Gary (Sundgren) och jag var som hund och katt, men efteråt var det lugnt. När vi gick till omklädningsrummet garvade vi bara. Det var aldrig några hard feelings. Vi hade många surskallar på den tiden och det behövs. ”Hjelle” (Anders Hjelm), Björn Kindlund, jag, ”Tolle” (Thomas Lagerlöf), (Johan) Mjällby… Vi skulle vinna till varje pris och de tuffa träningarna fostrade hela laget. I dag kan jag uppleva att det saknas lite skalle. En del spelare verkar vara glada för att de får ha en AIK-jacka på sig.

Spelade med spricka i ett halvår

Vem är den största vinnarskallen du har spelat med?
– Svår fråga, men det kan vara Patrick Englund.

Han, som verkar vara så snäll?
– Det är han, vid sidan av planen. Han var jävligt skön som mittback, en pådrivare som verkligen hatade att förlorade. Låg vi under med 0–1 kom han susande och gick upp på hörnor. Han var entusiasmerande för de andra spelarna.

61 gula kort och fem röda berättar att det heller inte var något fel på din inställning.
– Jag har alltid spelat tufft men aldrig medvetet fult. Jag försökte ligga på den där magiska gränsen hela tiden och vissa domare tillåter lite mer, andra lite mindre. Det är klart att jag har kommit sent in i situationer och förtjänat många kort. Jag gav alltid 110 procent, även om vi låg under med 0–3 och det var fem minuter kvar. Det har alltid varit min spelstil och det gick hem ganska bra i både laget och bland fansen.

Spelare som ger brukar också vara beredda på att ta. Berätta om din smärttröskel.
– Den har varit hög genom åren. En gång stukade jag foten kraftigt och hoppade på kryckor. När läkaren tittade på röntgenplåtarna frågade han när jag bröt benet. ”Va? Jag har aldrig brutit benet”, svarade jag. Då kom jag att tänka på att jag åkte på en grov smäll och hade ont i smalbenet fan i mig ett halvår. Tydligen hade jag spelat med den där sprickan. Man fick ju smäll efter smäll, men jag fick kylbehandling efter varje träning och förstod inte att jag var skadad.

Du toppar AIK:s statistik över flest varningar totalt, flest utvisningar och flest varningar per säsong. Vilket kort ångrar du mest?
– Det var inte i allsvenskan, utan på Camp Nou. Vi mötte Barcelona i Cupvinnarcupen (1997) och fick ett inkast långt ner på deras planhalva. Gary tog bollen och maskade lite. När domaren sa att han ska skynda på släppte han bollen till mig. I stället för att ta upp den direkt sköt jag bollen mot en betongmur tre meter bort. Då fick jag ett gult kort som genererade i att jag missade Barcelona hemma.

Kännbart straff …
– Ja, det var lite surt. Eller surt … Det var en jävligt onödig varning, men jag skyller på Gary. Det var skitjobbigt att se matchen från läktaren. Sedan har jag haft många roliga varningar, som när jag orsakade en straff till Malmö under guldmatchen 1992. Då fick jag världens utskällning av Vadim Jevtusjenko – på ryska. Det var så att håret stod bakåt. Vilken hårtork! Det var lite kul, för det löste sig ju. Vi vann och var jag var med i anfallet när Gary avgjorde.

Om vi ska vara ärliga, och det ska vi ju, var du så mycket mer än en bollvinnare.
– Tack, det är inte så många som säger det. Får jag säga det själv tycker jag att jag var hyfsat kreativ och hade bra teknik.

1999 utsågs du till Årets mittfältare på Fotbollsgalan, men du fick aldrig chansen i landslaget. Är det straffet för att du tillhör samma generation som Stefan Schwarz och Jonas Thern?
– Exakt. Jag tävlade med ganska bra mittfältare men hade, utan att nämna några namn, kunnat göra samma jobb som andra spelare. Jag är inte bitter, men självklart hade det varit jättekul att spela i landslaget. Nu fick jag vara med på två samlingar som träningspartner. Tommy Söderberg ringde in mig och Thomas Lagerlöf.

Du är en av de största AIK-spelarna genom alla tider. Vem är nummer ett i dina ögon?
– Det är svårt att jämföra tidsepoker, men jag skulle vilja säga Kurre (Hamrin). Han är genuin och trevlig och hans fru, Marianne, är så gullig. Hon har Facebook och skickar alltid ett meddelande när jag fyller år: ”Kurre hälsar!”

Vilka är de bästa spelarna du har spelat med?
– Jag hade en sejour i Bröndby och där fanns några bra spelare, som Mads Jörgensen och Kim Daugaard. I Sverige är det svårare, men Peter Larsson var en väldigt klok och duktig spelare. Det där är skitsvårt.

Okej, vi vänder på det: Vilka är de sämsta spelarna du har spelat med?
– Ååååååh.

Skojar bara.
– Ha, ha, ha. Annars hade jag fått ta mig själv. Ah, det är svårt att jämföra olika årgångar. Från 1992 kan jag ta Björn Kindlund, Thomas Lagerlöf, Vadim Jevtusjenko… Lagerlöf fick aldrig några stora rubriker men var otroligt lojal mot laget och var alltid duktig. Han är en spelare jag vill lyfta fram. Stuart (Baxter) laborerade med siffror. Det var inte 4–4–2 utan diamant och lutande L. Försvarsspelet började vid mittcirkeln och handlade om att försöka lura ner motståndarna i säcken, så att säga. Vi skärmade av olika ytor och var äckligt disciplinerade. Under Stuart visste vi exakt var vi hade varandra. Jag kunde slå en blindpass till ”Tolle”, för jag visste att han var 15 meter upp i banan. Jag har haft många landslagstränare genom åren, Tommy Söderberg, (Erik) Hamrén, Hareide med flera. De flesta är stöpta i samma form, men sättet de förmedlar budskapet på är individuellt. Den tränare som hade nya influenser var Stuart. Han hade många roliga övningar och använde bland annat ett långt snöre. När det aldrig slakade sprang vi rätt i diamanten och efter ett tag satt det så himla bra. Han var jävligt duktig på detaljer och Tommy Söderberg var underbar på sitt sätt. En påsk var vi på träningsläger i Båstad för att få tillgång till bra gräsplaner. Han satte i gång en övning och 30 minuter senare undrade vi vad det är som händer. Då stod han och surrade med en bonde.

Vilka av alla gamla lagkamrater har du bäst kontakt med i dag?
– Andreas Andersson och jag ses genom tv-laget, men den jag träffar mest är Gary Sundgren.

Har du hunnit utveckla några nya intressen, nu när du inte har fotbollen att tänka på?
– Ja, jag jagar en del i Norge och är med i ett jaktlag som håller till i trakterna kring Arlanda. Jag har fällt älg och rådjur, men många djur har fått gå förbi. Man behöver inte alltid skjuta. Att komma ut i skogen och bara få vara är halva nöjet.

Du har aldrig testat att glidtackla djuren i stället för att skjuta?
– Nej, men det kommer. Ha, ha, ha.

Är du sugen på att återvända till fotbollen som tränare?
– Både ja och nej. Det skulle vara på elitnivå, för jag vet hur mycket tid man måste lägga ner och från division 2 och neråt är det dåliga träningstider och dåligt betalt. Samtidigt har jag egna barn, som jag vill följa. De har ju stöttat mig under karriären och nu vill jag ge tillbaka till familjen.

Sonen Andreas var en supertalang som spelade ungdomsfotboll för AIK. Nu är han 26 och spelar, märkt av två ljumsk- och en höftoperation, division 4-boll för Ekerö Bois. Dottern Jennie, 24, har spelat allsvensk fotboll för AIK och Linköping och återfinns numera i Oslo-klubben Vålerenga.

”Blev för gammal på två veckor”

Krister Nordin spelade sin sista match för AIK 2004. Han återvände till klubben efter två och ett halvt år i Bröndby.

– Åge (Hareide) handplockade tre svenskar när han tog över Bröndby år 2000: mig, ”Turbo” (Magnus Svensson) och Mattias (Jonson). Jag trivdes kanonbra i Danmark och på flyget hem från en bortmatch mot Parma, då jag gjorde mål, pratade vi om att förlänga kontraktet med två år. Två veckor senare sa klubben att jag blivit för gammal, att de inte ville förlänga. Jag blev alltså för gammal på två veckor. Samtidigt skulle barnen börja på högstadiet så vi tänkte, vad fan, det är lika bra att flytta hem. Då ringde jag upp Stefan Söderberg och sa att jag var fri.

”Nu igen”, svarade han?
– Ja, det var ett jävla ringande på mig. Nej, han sa att jag skulle sätta mig på ett plan och ta mig till ett kafé vid Drottningholms slott. Efter en halvtimme hade jag skrivit på för AIK. Jag och Stefan håller kontakten, ringer varandra varannan vecka. Han är en trevlig och karismatisk person som jag har mycket utbyte av. Vi hade våra duster när vi förhandlade  kontrakt, men det var alltid raka puckar och det gillar jag.

”Känner mig besviken på AIK”

Frågan är om en klubbikon – oavsett idrott – har fått ett mer ovärdigt avslut än Krister Nordin. Han vet inte om han ska skratta eller gråta när han tänker tillbaka på den 24 oktober 2004.

Solnaklubben tvingades spela inför tomma läktare efter tidigare publikkravaller, föll med 0–3 mot Örgryte och åkte ur allsvenskan. Krister Nordin följde sin vana trogen, drog på sig sitt andra och AIK-karriärens 61:a gula kort i början av andra halvlek.

Det var ingen vacker syn när han vandrade av Råsundas gräs för sista gången.

– Det var lite surt att sluta så, men så här i efterhand kan jag garva åt det. Det är min sista match, jag blir utvisad, vi spelar utan publik och åker ur. Vad fan, ska man avgå kan man göra det med stil. Det är lika bra att ta allt på en gång.

Vad han inte kunde föreställa sig då var att ett tråkigt avsked skulle följas av ytterligare ett. Efter karriären började Krister Nordin jobba på AIK:s marknadsavdelning, men efter tio år var han inte längre önskvärd.

Han kommer aldrig glömma hur han och kollegorna på marknadsavdelningen en oktoberdag 2014 kallades till Thomas Edselius. När de lämnade klubbens dåvarande vd var de arbetslösa.

– Där kan jag känna mig besviken på AIK, hur de hanterade personalen. Vi tre killar på marknadsavdelningen hade varit på lunch när vi blev inkallade till Thomas Edselius. Han sa bara: ”Vi ska outsourca marknadsavdelningen, så det har uppstått arbetsbrist”. ”Jaha, vi hade jättemycket att göra innan lunch. Nu då?” ”Ni kan packa ihop.” Det var min sista dag på AIK. Det vara bara att rensa skrivbordet, ta säcken och gå hem. Det var ett tråkigt avslut.

Krister Nordin åkte på många smällar under karriären men få tog så illa som avskedet från marknadsavdelningen. De två följande säsongerna, 2015 och 2016, såg han bara någon enstaka match på Friends Arena.

– Jag ska villigt erkänna att jag blev lite stött i kanten när jag fick sluta. Nu är personerna bakom omgrupperingen inte kvar i föreningen och suget har börjat komma tillbaka. Men jag har tv-paketet och ser alla matcher.

Vad har du för favoriter i dagens lag?
– Stefan Ishizaki, som jag känner personligen. Det är en klok spelare. Sedan finns det många unga intressanta spelare. Nu har han lämnat AIK men en spelare som jag tycker är jäkligt duktig är Nabil Bahoui, som gick till Hamburg.

Förstafemman åkte före de andra

Plötsligt börjar han skratta. Krister, som i dag jobbar som säljare på Ahlsell, berättar att han går på AIK-ringens möten för att samla material till en bok med svartgula anekdoter. Han återger en av historierna han hört under
samlingarna.

Förr var det inte ovanligt att spelarna i A-laget ägnade sig åt både hockey och bandy under vinterhalvåret, och vid ett tillfälle körde det ihop sig ordenligt. En bandymatch i Uppsala gick till förlängning, och för att hinna till den följande hockeymatchen beställde lagledningen tre taxibilar. Problemet? Två av gengaskärrorna gick sönder.

– Förstafemman åkte i den bil som funkade och fick spela hela första perioden. De var nog ganska trötta när de andra spelarna dök upp. Ha, ha, ha. Många roliga historier som folk inte känner till kommer fram under de där träffarna. Det är sådana AIK-anekdoter jag vill dokumentera åt eftervärlden, säger Nordin.

Bli inte förvånad om han själv spelar huvudrollen i en av anekdoterna i den där boken. Minns ni när AIK blev utklassat på Camp Nou i Champions League-gruppspelet? Krister Nordin glömmer aldrig 0–5-förlusten mot Barcelona, och det beror inte bara på att han i matchupptakten träffade ribban från nästan halva plan.

Matchens utvecklades till, för att tala AIK-språk, förnedringarnas mamma.

– De körde kvadraten med oss i 90 minuter, konstaterar han.

I slutet av första halvlek, vid ställningen 0–3, sprang Krister Nordin fram till Stuart Baxter.

– Fan, det här håller inte. Vad ska vi göra? undrade han.

AIK-tränaren dröjde inte med svaret:

– Jag ska göra en ändring i halvtid – och det är att byta ut dig!

Reporter

Fotograf